Det röda fältet

Titel: Det röda fältet
Författare: Mo Yan

Förlag: Tranan
Sidantal: 390
Utgivningsår: 1998 (Originalupplaga: 1986)

Utläst: 30 oktober 2012
Mitt betyg: 3/5

Tack vare alla insidertips och kvalificerade gissningar i bokbloggosfären lyckade jag ju ha ett låneex hemma i samma stund som Mo Yan utropades som årets nobelpristagare i litteratur.

Boken är indelad i fem delar vilka alla berättas av sonsonen till ”farfar”. Den utspelar sig i 1920- och 30-talets Kina och det hoppas friskt mellan olika tidsepoker under berättandets gång. Dels får vi veta historien om hur farfar och farmor träffades när hon var 16 och han 20. Dels följer vi dem 15 år senare och då är även deras son med, dvs berättarens far. Jag låter bli att försöka mig på att förklara handlingen men det är japansk invasion, misshandel, slagsmål, banditer, kärlek och svartsjuka. Två saker är det allra mest av:

1. Den röda sorghumen (durra) – man gömmer sig, älskar, krigar och begraver sin döda i sorghumfälten. Dessutom äter man den, som ris, mjöl och gröt och framförallt gör man sorghumbrännvin av den. Det är sanslöst vackra skildringar av den kinesiska landsbygden med de allra finaste ord och liknelser.

2. Jag har tidigare beklagat mig lite över John Ajvide Lindqvists slaskande med kroppsvätskor och annat i Tjärven men oh boy, han har här mött sin överman. Jag har aldrig läst en bok så full av avföring, svart blod, hjärnsubstans och spyor. Det plågas, sprutar, pulserar, fläks upp, huggs itu och så vidare om och om igen.

När jag väl smält de inledande djurplågerierna så fastnade jag i framförallt kärlekshistorien mellan farmor och farfar och jag slukade sida efter sida. De delar som utspelar sig under de senare åren är mer fulla av slaskerierna men det finns många sköna historier där också. Kriget mot hundarna i just sorghumfältet tyckte jag mycket om. Men till slut blir det för mycket av hjärnsubstansen och jag känner mig liksom mättad. Att det hoppas mellan olika tider är absolut ingenting som stör utan det är klart och tydligt var man befinner sig hela tiden. Jag förstår att den här boken uttrycker en hel del samhällskritik och att kriget som skildras pågått på riktigt men jag lämnar den biten därhän i min lilla reflektion.

Huruvida han förtjänar sitt pris eller inte är inte jag rätt person att spekulera kring men det är onekligen en stark berättelse. Apropå betygsdiskussionerna som precis har förekommit via Annikas senaste jerka så känner jag att delar av boken absolut är värda en fyra men allt slask och aningens långrandiga krigsskildringar gör att jag landar på en trea.

Köp på Adlibris eller Bokus

Ett svar till “Det röda fältet

  1. Pingback: Det röda fältet: Inte det värsta jag har läst, men ingen favorit |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s