Tag Archives: recensionsex

Skönheten

skonhetenTitel: Skönheten
Författare: Christian Johansson

Förlag: Swedish Zombie
Sidantal: 357
Utgivningsår: 2015

Utläst: 5 januari 2016
Mitt betyg: 4/5

Jag gillade Christian Johanssons Parasitus väldigt mycket och blev mer än lovligt nyfiken när jag såg att denna skulle komma ut.

Den unga nyblivna änkan Anne Marie inleder en relation med prästen Magnus. Han är allt hon någonsin kunnat drömma om och dessutom en fantastisk fadersfigur till hennes dotter Karin. En dag vill Magnus flytta ut till ön och Anne Marie följer gärna med. Allt är så härligt där ute på ön, denna ö som kallas Skönheten. För länge sedan försvann dock en liten flicka härifrån och en del påstår att ondskan bebor denna plats.

Det är flera parallella historier i boken men jag vill inte berätta så mycket om dem för att inte spoila saker och ting. Inledningsvis är jag lite tveksam då jag inte riktigt tar till mig karaktärerna Pål och Tomas eller det sätt på vilket Pål ”plötsligt börjar minnas saker”. Jag blir också väldigt förvirrad när Anne Marie introduceras i kap 10 efter att jag fram till dess växelvis följt två olika andra skeenden. Men sen – sen rullar det på som bara den och jag dras in i historien och självklart sys allt ihop som sig bör.

Johansson skildrar personer och miljöer på ett enkelt och tydligt sätt med ganska få ord och det är både lättläst och snabbläst med många dialoger. Det jag gillar allra mest är att allting är väldigt oförutsägbart vilket gör det spännande ända ut i slutet. Det är mera thriller-känsla än skräck i den här om jag jämför med Parasitus även om det som händer i boken är av definitiv skräckartad karaktär. Baserat på mina hittills två lästa böcker av Christian Johansson skulle jag rekommendera hans böcker till någon som vill ha skräckblandad spänning, ett gediget läsdriv och en historia som håller hela vägen ut. Keep it going!

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Swedish Zombie för recensionsexemplar!

Stormvinge

StormvingeTitel: Stormvinge
Författare: Oskar Källner

Förlag: Fafner förlag
Sidantal: 212
Utgivningsår: 2015

Utläst: 28 juni 2015
Mitt betyg: 4/5

Oskar Källner är ett sådant där namn som jag skymtat lite här och var men aldrig tidigare läst. I våras kontaktade han mig och frågade om jag inte ville läsa en annorlunda hästbok. Det ville jag ju jättegärna men mitt examensarbete satte stopp för ett sådant åtagande. Ett par dagar efter min examen fick jag så frågan igen och då var jag redo!

Minna bor med sin farbror och hans familj ute på deras ranch då hennes egna föräldrar tjänstgör i rymdflottan. På ranchen har de en hel del djur inklusive hästar, bevingade hästar. På den här planeten som människorna befolkat har nämligen alla djur sex lemmar i någon form och flera däggdjur har därmed vingar. Minna bara älskar att flyga på hästarna och önskar sig högst av allt en egen häst. Under tiden får hon låna det gamla stoet Lera och flyga på. En dag flyger Minna alltför långt bort och en attack gör att hon blir lämnad ensam kvar högt uppe i bergen då Lera flyr. Istället hittar hon en skadad, arg och ståtlig svart vildhingst som hon namnger till Stormvinge. Sakta vinner hon hans förtroende och genom att lita på varandra börjar de ta sig hemåt tillsammans. På ranchen väntar nya fiender och faror och Minna måste kämpa för att behålla både Stormvinge för sig själv och ranchen i familjens ägo.

Det här är alltså en science fiction-hästbok och det fungerar helt fantastiskt bra. Jag får precis samma känsla under läsningen som jag fick när jag var tio och läste mina älskade hästböcker. Historien är densamma, en flicka (allra oftast) som önskar sig en häst och plötsligt dyker det upp en, gärna stor, vacker, hetlevrad och svårhanterad så att hon måste vinna hästens förtroende och sen kan visa alla att hon minsann klarar av den. Även om jag själv aldrig vurmat för den svårhanterade hästen utan hellre alltid valt den snälla kelponnyn i stallet så är det drömmar som slår in när jag läser den här sortens berättelser och så även med Stormvinge.

Källner skriver realistiskt (med sci-fi-mått mätt) och trovärdigt med ett enkelt men berikat språk. Karaktärerna och deras relationer sinsemellan är väldigt levande och var 0ch en har ett motiv för sitt agerande. Det finns ett bra driv genom hela historien utan att det blir hetsigt och den hänger ihop fint. Jag har svårt att slita mig från boken och njuter av att få vistas i den värld Källner byggt upp. Måhända får vi snart återse den för hos nätbokhandlarna läser jag ”serie: Stormvinge (del 1)”.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplar!

Parasitus

parasitusTitel: Parasitus
Författare: Christian Johansson

Förlag: Epok förlag
Sidantal: 283
Utgivningsår: 2014

Utläst: 5 oktober 2014
Mitt betyg: 4/5

Det trillade in ett mejl med en förfrågan från Epok förlag om att recensera denna bok. Varför inte tänkte jag som för allt i livet inte tål skräckfilmer men kan med att skrämma mig själv med en och annan skräckbok emellanåt.

Jack och Sarah Billgren och deras två små pojkar har lämnat Stockholm för att bosätta sig i Sarahs gamla trygga hembygd i närheten av Kiruna. En vinterkväll på väg hem upptäcker de en man i rullstol utanför en övergiven bensinstation. Sarah propsar på att de ska ta med honom hem och Jack går med på det trots att det inte känns bra. Sakta men säkert dras Jack och hans familj in i något som involverar ett uråldrigt ondskefullt väsen …

Det kan kanske tyckas klyschigt med snöstormar och onda väsen i den norrländska glesbygden men Christian Johansson pusslar ihop dessa trotjänare till något riktigt bra. Det är spännande och skrämmande och utan att avslöja något så tycker jag att berättelsen står sig ända fram till slutet. Jag älskar slutet. Det är klart att man kanske kan ifrågasätta varför en nåjd för 150 år sedan skulle framkalla detta väsen bara för att visa den religiöse missionären att han har fel (ta det lugnt, allt detta står i första kapitlet) men det spelar inte så stor roll. Språket i boken är enkelt men målande och jag sugs in i historien så att jag med mina egna sinnen befinner mig i den norrländska skogen. Ondskan flåsar mig i nacken och snön yr runt omkring mig. Det finns ett läsdriv igenom hela boken och jag ville ogärna lägga den ifrån mig. Rent layoutmässigt tycker jag personligen att det kunde varit lite mindre mängd text på sidorna men jag slukade boken i ett sträck ändå. På dagtid då. Efter att ha läst de första fyra kapitlen på natten. Omslaget är perfekt och skrämmer mig bara det så nu har jag stoppat undan boken, i sambons läshög.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Epok förlag för recensionsexemplar!

1989: Leva eller överleva

1989-leva-eller-overlevaTitel: 1989: Leva eller överleva
Författare: Linda Skugge & Sigrid Tollgård

Förlag: Piratförlaget
Sidantal: 292
Utgivningsår: 2013

Utläst: 7 januari 2014
Mitt betyg: 3/5

Det var de utlovade referenserna till 80-talsmusik i den här boken som fick mig att bli intresserad och nyfiken på den. Linda Skugge och Sigrid Tollgård är systrar och det här är Sigrids debut medan Linda har ett par titlar bakom sig vilka jag dock aldrig läst.

Två systrar får 2013 veta att deras mamma dött. De nystar i detta samtidigt som läsaren får ta del av en rad olika personers historia. Vad som hände under familjernas påskfirande i Norge på 80-talet och vad som hände den där helgen 1989. Vem var vem egentligen och hur hänger alla ihop?

Det här är ingen lätt bok att recensera, särskilt inte så lång tid efter läsningen. Förlaget säger så här om den:

Kanske är det en spänningsroman där ett dödsfall hänger ihop med det förflutna och ger eko till en annan tid. Eller så är det en kärlekshistoria där flickan och pojken kommunicerar via musiken. Möjligen är det en kärleksförklaring till böcker och musik. Framförallt handlar den om skillnaden mellan att leva eller att bara överleva.

Det är väldigt bra skrivet om boken faktiskt. Det är en spänningshistoria men det är också en kärlekshistoria och den handlar definitivt om skillnaden mellan leva och överleva. Jag gillar hur själva historien berättas och jag gillar de illustrationer som levandegör det norska påskfirandet på 80-talet. Det är i stort sett trovärdiga karaktärer och det ligger något vackert och vemodigt i historien. Det jag inte gillar är det jag trodde jag skulle gilla. Själva kärleksförklaringen till böcker och musik. Jag tycker att det blir ett slags namedroppande utan dess like med alla bokcitat, låttexter och diskussioner kring detta. Jag har som sagt aldrig läst Linda Skugge förut mer än någon text i kvällstidningarna för många herrans år sedan. Hon föll mig inte riktigt i smaken då och den här boken ger mig lite samma känsla. Det är synd för nu när jag bläddrar igenom boken så känner jag att jag är kluven, jag tycker om historien men inte fullt ut hur den framförs. Jag har dock hört positivt om hennes 40: constant reader och kanske ska jag ge henne ännu en chans? Eller är det kanske Sigrid som tillför det jag faktiskt gillar så att det är hennes nästa bok jag ska vänta på?

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplar!

Det är bara att springa

det-är-bara-att-springaTitel: Det är bara att springa
Författare: Petra Månström

Förlag: Karavan förlag
Sidantal: 175
Utgivningsår: 2014

Utläst: 22 mars 2014
Mitt betyg: 3/5

Jag brukar läsa Månströms blogg på svd och var såklart nyfiken på hennes bok.  Precis som hela den långa titeln antyder så är det en intervju- och inspirationsbok och Petra skriver med samma stil som på bloggen vilket gör det hela till en snabb och lättläst läsupplevelse. Intervjuer med olika löparpersonligheter blandas med författarens egna anekdoter och texter från bloggen. Det är ingen ren faktabok och förvänta dig inga kompletta träningsprogram men det finns en del matnyttiga tips från de olika intervjuobjekten. Det som är bokens största behållning är dock att läsa deras personliga relation till löpningen och jag inser att en viktig sak som skiljer mig från alla dessa människor och även andra framgångsrika löpare är deras totala, villkorslösa kärlek till sporten. Jag själv springer för att:

  • det är en lättåtkomlig och tidseffektiv sport
  • jag gillar kläderna och prylarna runtomkring
  • det finns så många olika sätt att variera träningen på
  • det är enkelt att mäta resultaten och kul att planera upp sin egen träningsplan
  • det är skönt (att ha sprungit)

Men jag springer inte direkt för att det är kul. Alltså, det är inte tråkigt, då hade jag aldrig gjort det, men det är mera skönt än kul. (Däremot är det vansinnigt roligt med all statistik och planering som hör till!) Jag blir inte heller ”sjuk” om jag inte får komma ut och springa (vilket förmodligen är en av alla anledningarna till att jag aldrig skulle ta mig till toppen) men jag får faktiskt ett springsug i mina effektiva träningsperioder. Fast ok då, när jag springer och känner att ”nu jävlar går det bra” då är det nog kul ändå!

Boken rekommenderas till alla som gillar löpning och vill bli inspirerade och det är lite av en tidningsartikelkänsla över reportagen vilket gör att de utan problem kan läsas var för sig lite nu och då!

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Karavan förlag för recensionsexemplar!

Plommonträdet

Titel: Plommonträdet
Författare: Ellen Marie Wiseman

Förlag: Massolit förlag
Sidantal: 457
Utgivningsår: 2013 (Originalupplaga: 2012)

Utläst: 21 november 2013
Mitt betyg: 3/5

Jag blev nyfiken på den här boken när jag läste om den i ett mejl från Massolit.

Handlingen kretsar kring 17-åriga Christine som vi lär känna 1938. Hon är en vanlig tysk tjej som bor tillsammans med sina föräldrar, morföräldrar och tre yngre syskon. Familjen är inte särskilt rik men de klarar sig tack vare småjobb, trädgårdsodlingen samt några höns och getter. Christine och hennes mamma jobbar hos den judiska familjen Bauerman, deras son Isaac och Christine förälskar sig i varandra lagom till att andra världskriget bryter ut. Självfallet blir det problematiskt för dem att fortsätta sin relation men de finner på små knep och lyckas ganska länge. Till sist går det inte längre och vi följer Christines liv och kämpaglöd under hela kriget.

Jag är inte alltför inläst på böcker om andra världskriget men har åtminstone läst Boktjuven och Anne Franks dagbok. Jag tyckte perspektivet i denna var intressant, dvs att det var en relativt vanlig tysk familj som skildrades och hur kriget påverkade många av tyskarna och boken gör mig nyfiken på att ta reda på mer kring detta. Tyvärr tog det mig runt halva boken innan jag verkligen fastnade för den. Det kändes som att författaren ville ha med allt i denna bok och hon visar på många upplevelser som är viktiga för historien men det blir lite fragmentariskt under just första halvan av boken. Den är lättläst men jag tycker att det är väl många adjektiv instoppade och i den svenska översättningen räknar jag till åtminstone sex stycken korrekta användningar av ”som vore” vilket förvisso är helt korrekt men de sticker ut lite för mycket ur den övriga texten. Det är en i grunden stark historia men den når inte ända fram till mig. Jag tror det beror på ytligheten som blir ett resultat av den fragmentariska berättelsen samt att det helt enkelt är lite för lyckligt tursamt. Inte så att jag vill önska folk olycka men författaren hade kanske kunnat sparat på några lyckliga ögonblick. Hur som helst så är det en intressant och läsvärd bok och jag sträckläste andra halvan i en rasande fart!

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Massolit förlag för recensionexemplar!

Till bristningsgränsen

Titel: Till bristningsgränsen
Författare: Mauro Covacich

Förlag: Contempo
Sidantal: 363
Utgivningsår: 2013 (Originalupplaga: 2003)

Utläst: 6 juni 2013
Mitt betyg: 3/5

Jag fick syn på den här boken i tunnelbanereklamen och blev nyfiken då handlingen innefattade maratonlöpning.

Huvudperson är Dario, en italiensk maratonlöpare vars främsta merit är en sjätteplats på New York Marathon. Nu jobbar han åt Italienska friidrottsförbundet och av dem får han i uppdrag att åka till Szeged, Ungern, och skola om landets bästa kvinnliga medeldistanslöpare till maratonlöpare. Hemma i Italien har han sin fru Maura och efter en lång adoptionsprocess väntar de på att få hämta hem sin dotter från Haiti men i Szeged inleder  Dario ett förhållande med den artonåriga Agota och röran är ett faktum.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken och det var många saker som gjorde mig besviken. För det första tycker jag att Dario är en riktig gris. Hemma har han som sagt en fru med vilken han går i väntans tider och ”plötsligt hade jag hennes tunga inne i min mun” (beträffande Agota). Han har bara varit i Ungern ett par dagar innan han mer eller mindre, ur sitt eget perspektiv, blir överfallen av Agota. Poor man. Hans fru har för den delen haft en sexuell upplevelse med en av deras bästa vänner och har regelbundet någon form av telefonsex med honom så det kanske är kutym i deras förhållande med otrohet. Dario lägger enligt min mening ner lite för mycket energi på att kommentera sin frus bröst eller de ungerska löparnas utseenden. Delarna som handlar om själva löpträningen blir lite fåniga med meningar som ”min högra Wave Rider sätts ner på asfalten” eller ”de mitokondriella enzymen i deras lårmuskler”.

Bokens kapitel handlar antingen om Darios tid i Ungern (nutid), adoptionsprocessen, telefonsamtalen mellan hans fru och vännen, mejl mellan Dario och samme vän samt TV-rapporter om den miljökatastrof som också har inträffat i Szeged strax innan Dario anländer. Mot slutet får vi också följa med när de ska hämta Fiona och det är fruktansvärd läsning.

Någonstans blir jag uppenbarligen berörd av hur vidriga människor kan vara och det är svek åt alla håll och kanter i den här boken. Den spretar lite med alla olika fokus i kapitlen och jag har så lite sympati för Dario att det är svårt att behålla intresset för hans framfart. Slutet är helt (i mina ögon) galet och jag förstår mig knappt på en enda av alla människor i boken och det är kanske det som ändå får mig att fortsätta läsa.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Contempo för recensionsexemplar!