Etikettarkiv: jonas hassen khemiri

Allt jag inte minns (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tyvärr minns jag inte det längre. Så går det när man släpar efter för mycket med sina bokreflektioner.  På Library Thing har jag skrivit att den kommer från Akademibokhandeln men jag köper så gott som aldrig inbundna böcker. Sicket mysterium. Alltså, jag fattar ju att jag velat läsa den för att jag gillar författaren men mer än så förtäljer inte minnet.

Vad handlar den om?
Om något kriminellt som hänt och sen växlar det mellan olika berättarperspektiv hela tiden och möjligtvis var det en annorlunda kronologi. Den var hur som helst väldigt annorlunda att läsa. Vi kan också säga att den handlar om allt jag inte minns. Höhö…

Vad tyckte jag?
Jag minns att jag inte riktigt gillade den så mycket fast att typ ”alla andra” älskade den. Jag hittade en kort notis genom bloggens sökfunktion (alltså, visst är det ballt att jag kan söka i mitt eget minne!) där jag skrev att jag snuttläst den på bussen men inte fått det att funka. Jag kanske läste den på fel sätt vid fel tillfälle och borde förmodligen ge den en ny chans?

Utläst: 20 januari 2016
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Pappaklausulen

Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 367
Utgivningsår: 2018

Utläst: 14 juli 2018
Mitt betyg: 4/5

Tack vare Kollektivet – en bokcirkel på fejjan fick jag chansen att förhandsläsa den här. Det är tredje boken av Khemiri jag läser. Jag läste Ett öga rött för typ 100 år sedan när den kom ut och gillade den väldigt mycket. Jag bodde själv i närheten av Skärholmen då och det var häftigt att läsa om ens närmiljö samt att språket var så coolt! Förra året (förrförra?) läste jag Allt jag inte minns och jag vet inte om jag var i fel fas för den men jag tyckte den var lite svårläst har jag för mig, den var så annorlunda skriven att det var trögt för mig att komma in i den.

Pappaklausulen är också annorlunda skriven men på ett tydligare sätt. Berättelsen kretsar kring en familj och en pappa som just kommit hem till Sverige vilket han gör en gång i halvåret. Han är ”en farfar som är en pappa” och han är bitter på sina barn för att han inte tycker att de tar hand om honom som de borde och att de inte visar tillräcklig respekt.

I själva verket har han övergivit sin familj när barnen var små men trots det har sonen hjälpt honom i alla dessa år med olika saker som att flytta pengar mellan bankkonton eller att ansvara för boende till honom när han kommer (Pappaklausulen). Men sonen har egna barn nu och är less på att alltid göra som han blir tillsagd, han har gjort det hela livet och vill förhandla om Pappaklausulen. Dottern har en jobbig relation bakom sig och är nu gravid med en kille som inte är hennes pojkvän tycker hon, fast han tycker det.

Det här är en sådan bok där det inte riktigt går att beskriva handlingen för i sådant fall måste jag nästan skriva av hela boken märker jag. Den handlar om familjen. Vilka relationer har vi till varandra? Varför har vi det så? Hur har vi format varandra och varför fastnar vi i beteendemönster? Ibland förstår vi inte varandra men vi talar sällan ut om det. Och gör vi det så förstår vi ändå inte varandra för jag har ju inte gjort något fel.

Boken är väldigt fint skriven och de olika karaktärerna får alla komma till tals. Nu var det ett tag sedan jag var småbarnsförälder men jag ler stort åt Khemiris beskrivningar av en så enkel sak som att komma ut på en liten utflykt tillsammans och det finns väldigt många tillfällen till igenkänning i boken. Stämningar och känslor förmedlas fint genom små nyanser i språket och läsaren kommer närmre pappan, sonen, systern och de andra än vad de gör varandra. Alla lever som i sin egen verklighet där de tycker att deras perspektiv är det enda rätta men de når inte fram till varandra.

Khemiri har själv småbarn och att bli pappa har säkert fått honom att fundera över sin egen relation till sin pappa och vilken förebild han vill bli för sina barn. Hur mycket av oss själva för vi över på nästa generation? Med det inte sagt att hans pappa behöver vara precis som pappan i den här i boken men i en intervju i DN så berättar han faktiskt just om sin frånvarande pappa.

Hur mycket dina föräldrar är du?

Köp på Adlibris eller Bokus

Hett i hyllan: Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog

hettihyllanBokdivisionen hakar på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I december 2012 upptäckte jag väl iBooks vilket medförde ett gäng gratisböcker. Många har jag sedan dess sållat bort men Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog av Jonas Hassen Khemiri behöll jag eftersom att jag ju gillar Khemiri. Det kan tyckas konstigt att jag inte hunnit läsa en enkel novell på sex år men jag är rätt dålig på att läsa noveller. Nu gjorde jag ju ett lite novellryck när jag fick min Letto men de här iBooks-böckerna kan jag inte flytta över dit tyvärr utan de får soffläsas på paddan vid tillfälle!

 

En smakebit på søndag: Allt jag inte minns

en smakebit

Norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar varje söndag bokbloggare att välja ett spoilerfritt stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Aktuella smakbitar hittar du här.

Just nu har jag äntligen fått upp ångan med Allt jag inte minns. Jag påbörjade den i höstas då den lästes snuttvis som bussbok. Det fungerade inte riktigt och jag tappade tråden men i helgen var vi en sväng till landet och då fick jag till ett bra mastodontläspass på kvällen där jag liksom kunde suga i mig texten.

Smakbiten kommer från s. 129, ur den del som heter Laide.

allt-jag-inte-minnsIbland undrar jag vad som hade hänt om vi bara hade fortsatt såhär. Inte setts. Bara pratat på telefon. Ibland undrar jag om inte det hade varit bäst. Tänk om det var här som vi var som lyckligast, när framtidsförväntningarna var som störst och vardagen som mest avlägsen.

 

Framtidsförväntningar är ett sådant känsloladdat ord. Fyllt av hopp och önskningar och perfektion och en slags statisk evig lycka. Livet är dock mer dynamiskt än så och för egen del så gillar jag vardagen.