Etikettarkiv: italiensk författare

Ondskans innersta väsen

Titel: Ondskans innersta väsen
Författare: Luca D’Andrea

Förlag: Wahlström & Widstrand
Sidantal: 396
Utgivningsår: 2017

Utläst: 23 oktober 2017
Mitt betyg: 4/5

Jag är ganska restriktiv med recex numera men när jag fick en förfrågan där denna bok marknadsfördes som en blandning av Twin Peaks och Stephen King och jag precis var mitt uppe i att läsa Det så kunde jag inget annat än att tacka ja.

En amerikansk dokumentärfilmare flyttar med sin familj hem till hustruns hemby i de italienska alperna. Han är med om en helikopterolycka i bergen och börjar i samband med den att intressera sig för ett ouppklarat mord som skett i samma berg för 30 år sedan. Hans intresse övergår mer till besatthet och folket i byn är inte särskilt tillmötesgående med fakta om vad som egentligen hände utan försöker få honom att släppa det hela.

Så här långt låter det bara som en vanlig spänningsroman men det finns definitivt Twin Peaks- och Stephen King-moment i boken och det är dessa som lyfter den då du som läsare svävar i en väldig ovisshet om vad som är sanningar eller fantasier. Luca d’Andrea behåller spänningen genom i stort sett hela boken även om inledningen är aningens seg. Tonen igenom hela boken är rätt grabbig vilket stör mig emellanåt och jag tycker att huvudpersonens relation till sin 5-åriga dotter känns konstlad. Men det är en underhållande lättläst bladvändar-historia som definitivt kommer att dyka upp på en filmduk nära dig i framtiden.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplar!

Annonser

Stål

stalTitel: Stål
Författare: Silvia Avallone

Förlag: Natur & Kultur
Sidantal: 394
Utgivningsår: 2012 (Originalupplaga: 2010)

Utläst: 24 september 2014
Mitt betyg: 4/5

Lite senare än de flesta andra bokbloggare fick jag äntligen denna bok läst. Det var septembers månads bokcirkelbok i eminenta bokcirkeln Stäppvargarna BK.

Anna och Francesca växer upp i ett grått höghusområde i den italienska kuststaden Piombino. Ingen höjer på ögonbrynen när småbarnen kissar i trappan eller när ungdomarna säljer knark på gården. De flesta kvinnor är hemmafruar och männen arbetar på stålverket. På andra sidan vattnet ligger ön Elba – ett ouppnåeligt turistparadis för de fattiga Piombinoborna.

Man kan tro att det är en skildring av 1960-talets Italien men inte alls, vi rör oss kring det senaste millennieskiftet. Flickorna är 13 år och vi lär känna dem en het sommar när de tillbringar dagarna med att bada nere i viken och spela volleyboll med de något äldre killarna. På balkongen uppe i höghusen sitter Francescas pappa och spionerar på sin dotter i en gammal fiskekikare. Hans lilla flickas kropp har svällt och mognat under året och han tycker inte om sättet tonårspojkarna tittar på henne eller hur hon klär sig i sin minimala bikini.

Förutom flickorna lär vi också känna deras familjer vilka bägge sitter på stora hemligheter. Det är så mycket som sker i den här boken och jag vill inte avslöja allt för er fåtal som inte läst den. Under läsningen vände jag mig flera gånger emot den starkt sexualiserade bild av flickorna som förs fram och det krävdes en bokcirkelskollega skarpare hjärna för att jag skulle förstå att det är männens bild av dem som vi får ta del av. Avallone skriver oerhört skickligt och jag upplever den heta italienska stålstaden med nästan alla mina sinnen. Det är nästan mot min vilja för det är så mycket som försiggår där som jag inte vill veta något om. Det finns dock ljusglimtar också och läsupplevelsen är definitivt något jag rekommenderar. Men stålsätt dig innan och ta dig an boken i små portioner.

Köp på Adlibris eller Bokus

Till bristningsgränsen

Titel: Till bristningsgränsen
Författare: Mauro Covacich

Förlag: Contempo
Sidantal: 363
Utgivningsår: 2013 (Originalupplaga: 2003)

Utläst: 6 juni 2013
Mitt betyg: 3/5

Jag fick syn på den här boken i tunnelbanereklamen och blev nyfiken då handlingen innefattade maratonlöpning.

Huvudperson är Dario, en italiensk maratonlöpare vars främsta merit är en sjätteplats på New York Marathon. Nu jobbar han åt Italienska friidrottsförbundet och av dem får han i uppdrag att åka till Szeged, Ungern, och skola om landets bästa kvinnliga medeldistanslöpare till maratonlöpare. Hemma i Italien har han sin fru Maura och efter en lång adoptionsprocess väntar de på att få hämta hem sin dotter från Haiti men i Szeged inleder  Dario ett förhållande med den artonåriga Agota och röran är ett faktum.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken och det var många saker som gjorde mig besviken. För det första tycker jag att Dario är en riktig gris. Hemma har han som sagt en fru med vilken han går i väntans tider och ”plötsligt hade jag hennes tunga inne i min mun” (beträffande Agota). Han har bara varit i Ungern ett par dagar innan han mer eller mindre, ur sitt eget perspektiv, blir överfallen av Agota. Poor man. Hans fru har för den delen haft en sexuell upplevelse med en av deras bästa vänner och har regelbundet någon form av telefonsex med honom så det kanske är kutym i deras förhållande med otrohet. Dario lägger enligt min mening ner lite för mycket energi på att kommentera sin frus bröst eller de ungerska löparnas utseenden. Delarna som handlar om själva löpträningen blir lite fåniga med meningar som ”min högra Wave Rider sätts ner på asfalten” eller ”de mitokondriella enzymen i deras lårmuskler”.

Bokens kapitel handlar antingen om Darios tid i Ungern (nutid), adoptionsprocessen, telefonsamtalen mellan hans fru och vännen, mejl mellan Dario och samme vän samt TV-rapporter om den miljökatastrof som också har inträffat i Szeged strax innan Dario anländer. Mot slutet får vi också följa med när de ska hämta Fiona och det är fruktansvärd läsning.

Någonstans blir jag uppenbarligen berörd av hur vidriga människor kan vara och det är svek åt alla håll och kanter i den här boken. Den spretar lite med alla olika fokus i kapitlen och jag har så lite sympati för Dario att det är svårt att behålla intresset för hans framfart. Slutet är helt (i mina ögon) galet och jag förstår mig knappt på en enda av alla människor i boken och det är kanske det som ändå får mig att fortsätta läsa.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Contempo för recensionsexemplar!

Primtalens ensamhet

Titel: Primtalens ensamhet

Författare: Paolo Giordano

Förlag: Månpocket

Utläst: 18 maj 2012

Mitt betyg: 4/5

I slutet av april kom en förfrågan från enligt O huruvida man ville hänga med till Italien. Jag svarade att jag kunde ta en weekend och det var i princip vad jag gjorde under helgen. Hemma hade jag nämligen denna bok, som jag klickat hem i januari bara för att den hette något med primtal. Jag har en radar för böcker som verkar handla om matematik eller fysik bara för att min käresta gillar sådant. Fånigt, men sant.

Alice är en lätt haltande anorektiker som vill passa in bland de andra och bli kompis med spännande vackra världsvana Viola. Mattia är ett matematiskt geni vars hemlighet är att han vid 12 års ålder lämnat sin förståndshandikappade tvillingsyster ensam i parken varpå hon spårlöst försvann för evigt. Han drar sig undan andra människor men en dag träffar han Alice och de bygger upp en sorts relation till varandra. Det är här bokens titel kommer in; Mattia brukade tänka att han och Alice var som två primtalstvillingar – udda och ensliga, nära varandra men inte tillräckligt nära för att röra varandra. Boken gör små nerslag i Alices och Mattias liv, från de är barn och upp i vuxen ålder och vi följer hur deras relation och liv i övrigt utvecklar sig.

Jag blev trollbunden av den här boken och dess fängslande karaktärer. Det är en finstämd skildring av två lite annorlunda människor vars levnadsöden ändå blir ganska vardagliga eller enkla på något sätt. Jag följer med dem på deras resa genom livet och jag vill styra vägen åt dem men det går inte utan jag förblir liksom bara bredvid och ser på. Jag kliver in i deras liv och när boken tar slut kliver jag ut, aningens frustrerad men berikad.

Köp på Adlibris eller Bokus