Etikettarkiv: en smakebit på søndag

En smakebit på søndag: The Picture of Dorian Gray

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Igår avslutade jag The Picture of Dorian Gray då den avhandlades på bokcirkel idag på förmiddagen. Jag gissar att alla känner till själva grundhistorien om Dorian och hans porträtt men den intressantaste karaktären är såklart Henry/Harry. Denne karl som delar ut kängor åt allt och alla och vars uttalanden gissningsvis ligger bakom övervägande delen av de Oscar Wilde-citat som idag går att hitta lite här och var. 

Smakbiten kommer från början av första kapitlet och är såklart något som Harry säger.

But beauty, real beauty, ends where an intellectual expression begins. Intellect is in itself a mode of exaggeration, and destroys the harmony of any face. The moment one sits down to think, one becomes all nose, or all forehead or something horrid. Look at the successful men in any of the learned professions. How perfectly hideous they are! Except, of course, in the Church. But then in the Church they don’t think. A bishop keeps on saying at the age of eighty what he was told to say when he was a boy of eighteen, and as a natural consequence he always looks absolutely delightful.

Annonser

En smakebit på søndag: Modet att köra

en smakebit

Det var ett tag sedan jag deltog i En smakebit på søndag. Numera är Flukten fra virkeligheten tillbaka och delar på värdskapet med Betraktninger som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Just nu försöker jag avsluta både Modet att köra och Dude you’re a fag. Jag väljer att plocka en smakbit från den förstnämnda. Modet att köra handlar om bokens författarinna Manal al-Sharif som 2011 arresteras för att ha kört bil i sitt hemland Saudiarabien. Hon har dessutom filmat det och postat på Facebook och YouTube. Manal släpps snart ut men blir en frontfigur för motståndet mot regimens kvinnoförtryck och hon lever idag i Australien.

Boken handlar dock mest om hennes uppväxt och liv fram till bilkörningen och smakprovet kommer från kapitel 3 vilket handlar om Manals barndom. Hon har berättat om en saga om en arabisk prins som en dag, helt oprovocerat, får en örfil av sin informator vid lektionens början. När prinsen sedermera blir kung frågar han ilsket informatorn om örfilen varpå denne svarar i stil med att den som en gång upplevt orättvisa aldrig kommer att utsätta andra för samma sak och sensmoralen lyder: tack vare detta regerade kungen alltid rättvist.

Det går inte ännu att säga hur många i min generation som lärt sig att avsky orättvisa på grund av den misshandel, de utskällningar och den allmänna grymhet vi utsattes för som barn. Men jag vet att jag själv har gjort det, och den lärdomen kommer jag alltid att bära med mig.

Nu betyder inte detta att Manal förespråkar aga. Själv undrar jag hur stor andel som aktivt tar avstånd från detta efter att ha själva ha blivit utsatta för det och hur stor andel som för arvet vidare och i sin tur slår sina barn pga att de blivit så förminskade som människor under sin egen barndom att de växer upp till trasiga människor.

En smakebit på søndag: Yoga för dig som tränar

Norska bokbloggen Betraktninger är den som numera varje söndag uppmanar bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Den här veckan drog jobbet igång och dessutom var det ett nytt jobb jag började. Samma yrke men ny arbetsplats. Detta har, i kombination med en bokcirkelkväll, en Säkert!-kväll på Gröna Lund samt en Roger Waters-kväll på Friends arena, gjort att jag inte läst så mycket. Man blir bra trött av nytt jobb. Fast jag har åtminstone läst varje morgon vilket inte blir så supermycket då jag numera endast har ca 15 min resväg till jobbet. Plus en liten promenad.

Så jag har ännu inte läst ut förra veckans smakbit: Stockholmspesten men jag har småläst lite i denna Yogabok vilken verkar riktigt bra. Jag föredrar att yoga online med ”Yoga with Adriene”. Har du inte testat det så rekommenderar jag henne starkt! Men jag har också varit på jakt efter grenspecifika yogapositioner som är extra bra för den som springer eller styrketränar och det är exakt vad den här boken innehåller! Samt för den som cyklar, simmar eller åker längdskidor men inget av dem gör jag som huvudsport utan mer sporadiskt. Smakbiten kommer från det inledande kapitlet.

Varför ska du som tränar utöva yoga?

Ett förebyggande rörlighetsarbete är alltid ett bättre, billigare och mindre tidskrävande alternativ till olika behandlingsprogram efter skada. Att utveckla förmågan att producera en större kraftutveckling medan du kan behålla ett fullgott rörelseutslag med god teknik och snål rörelseekonomi betyder i realiteten att du blir snabbare och uthålligare, kan lyfta tyngre vikter och göra fler repetitioner. Och det kan vara skillnaden mellan en förslitningsskada och en skadefri säsong.

Ett tips är att boken är väldigt billig hos Adlibris just nu!

En smakebit på søndag: Stockholmspesten

en smakebit

Norska bokbloggen Betraktninger är den som numera varje söndag uppmanar bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Helgen har tyvärr innehållit så mycket andra aktiviteter att läsningen blitt lidande men jag har kommit en liten bit in i Stockholmspesten och gillar den skarpt so far. Det är en skräckbok där Stockholm plågas av surt vatten, strömavbrott, utslagen kollektivtrafik och rykten om något fruktansvärt gror nere under jorden.

Smakbiten kommer från s. 30-31 i min e-bok och huvudpersonen Elin och hennes pojkvän (eller något i den stilen) är nere i källaren för att kolla till Elins förråd då hon fått veta att de har problem med mögel i källaren. På väg tillbaka ser Martin lite mögel i ett hörn i cykelrummet vilket han vill titta närmare på.

”Nej! Gå inte dit! Vi ska upp!”

”Måste titta bara, lovar att hålla andan.” Martin gick iväg mot hörnet och riktade ficklampan mot något blekt på väggen.

Vad som såg ut som tjock spindelväv täckte några kvadratmeter av den skrovliga väggen, av rädsla för att stå ensam kvar mitt i rummet kom Elin efter och ställde sig bredvid. De tittade med rynkade näsor på det vita nätet som verkade leta sig ut från en bred spricka i betongen. Flugor och gråsuggor hade fastnat i det, strängarna såg klibbiga ut och verkade klamra sig fast i väggen samtidigt som de letade sig utåt i alla riktningar.

Jag har själv inte kommit så mycket längre i boken men gissar att det inte är något vanligt mögel de ser där i källaren…

En smakebit på søndag: Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter

en smakebit

Norska bokbloggen Betraktninger är den som numera varje söndag uppmanar bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Nu har jag kommit igång med läsningen igen! Jag läser både Blixtra, Spraka, Blända! av Jenny Jägerfeld och Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert och de är väldigt olika och jag gillar bägge. Jägerfelds bok är ungefär som jag hade tänkt mig (dvs positiva förväntningar infrias) men Gilberts blev jag otroligt positivt överraskad av! Ni vet när man haft en bok i hyllan rätt länge och sen när man äntligen börjar läsa så tänker man: Wow, varför har jag inte gjort det här tidigare? Boken är lång, ca 600 sidor, så vi får se om min eufori håller i sig.  Både Alma och hennes far Henry är botaniker och smakbiten kommer ifrån början då vi får lära känna Henry som ung:

Men Henrys far strävade aldrig efter välstånd. Han hade haft samma usla lön i trettio år och hade aldrig någonsin ifrågasatt detta förhållande och han hade aldrig klagat över att han hade behövt arbeta utomhus i ur och skur så länge att han förstört sin hälsa. Henrys far hade valt att gå sin väg genom livet stillsamt och försynt, särskilt i kontakten med folk som var förmer än han själv – och han betraktade alla andra som förmer. Mr Whittaker gjorde det till en hederssak att aldrig förolämpa andra eller dra fördel av något, inte ens när fördelarna kunde varit mogna att plocka. Han förmanade sin son: ”Var inte framfusig, Henry. Man kan bara slakta fåret en gång. Men om man är försiktig kan man klippa fåret år efter år.”

Vad kunde Henry förvänta sig att få ut av livet med en sådan svag och förnöjsam far, bortsett från det han kunde ta med egna händer? När Henry inte var mer än tretton år intalade han sig att en karl måste göra stora vinster. En karl måste slakta ett får vareviga dag.

Men var skulle han få tag i några får?

Det var då Henry Whittaker började stjäla.

Och nej, han stjäl inte får för att slakta utan det är bildligt talat!

En smakebit på søndag: Frid på jorden

en smakebit

Norska bokbloggen Betraktninger är den som numera varje söndag uppmanar bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Just nu läser jag ingenting faktiskt! Jag har inte haft inspiration att komma igång med något sedan jag läste ut Ett jävla solsken. Det är väl värmen som långsamt suger livet ur en men igår fick jag äntligen hem min Letto (mer om den senare) och då läste jag i alla fall två noveller vid läggdags bara för att testa! Smakbiten kommer från Selma Lagerlöfs Frid på jorden. Det är julkväll i stugan och far sitter och läser högt ur Bibeln när plötsligt dörren öppnas och någon slinker in.

När far riktar blickarna mot dörren, kan han till en början inte urskilja den, som har kommit in. Han tycker sig bara se gråa bräder och stockar.

Han vänder sig åter mot den gifta dottern. Spänningen i hennes ansikte fortfar, och hennes ögon stirrar stelt mot dörren som förut.

– Vid dörrposten! viskar hon som ledning för fadern, och nu ser han, att vid dörrposten står det något grått och förtorkat, något, som liknar stubben efter ett avblåst träd. Det vill inte klara sig för far. Den där stubben är täckt med näver och skinnflikar, och under den ser han ett par fötter sticka fram. De är mycket ofullkomligt skylda av ett par söndertrasade näverskor, och far ser, att det är en människas fötter, fastän de är så utmärglade, att tårna tycks falla från varandra.

Alltså, jag visste inte att Selma var en sådan skräckmästare. Och vilken kommatering hör ni!

En smakebit på søndag: Ett jävla solsken

en smakebit

Norska bokbloggen Betraktninger är den som numera varje söndag uppmanar bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Veckan har varit utmärkt på träningsfronten och ok på läsfronten. Svårt att hinna med allt trots sommarlov! Precis idag läste jag ut Ett jävla solsken, jag puttrar på i Feminism och i onsdags läste jag Ödesryttarna – Jorvik kallar i en sittning. Jag ska se om jag kan formulera lite tankar kring dem innan jag väljer nästa bok ur högen, annars blir det aldrig av har jag insett.

Jag väljer dagens smakbit ur Ett jävla solsken, boken behöver nog ingen vidare presentation, vem kan ha missat den? Smakbiten kommer från s. 284. Ester Blenda är på expedition i Kamtjatka och bor i en liten by där vardagen rullar på.

ett-javla-solsken-en-biografi-om-ester-blenda-nordstromMan kände sig stenålders på något besynnerligt vis. Och hednisk. Som om det inte fanns något annat på jorden än denna vildmark […]Långt, långt borta var man från det tjugonde århundradet, tusentals år borta.Saknade man det? Nej, knappast. Till en början var det kanske konstigt att bo i ett land, där ett tågsätt [sic!] aldrig rullat fram, där ett bilhjul aldrig satt sitt märke, där stigar, trampade av skogens djur voro de enda framkomstmöjligheterna, men man vande sig lätt. Man fann snart, att man levde lika bra utan allt det där, som man förut trott var nödvändigt. […] Det var så enkelt, så riktigt.

Det här stycket är citerat ur den bok Ester Blenda skrev efter expeditionen, Byn i vulkanens skugga (1930). Redan då alltså, för 88 år sedan, tyckte hon att ”Man fann snart, att man levde lika bra utan allt det där, som man förut trott var nödvändigt.” Tänk om hon skulle se oss idag med all den teknik som har tillkommit!