Etikettarkiv: bokcirkelbok

Dolda i det fullt synliga

Den här boken läste vi i min feministiska bokcirkel. Jag läste aldrig ut den då utan läste om den vid ett senare tillfälle.

Aar är FN-anställd och mördas i ett attentat. Hans hustru, Valerie, hade redan lämnat honom och familjen för sin nya kärlek så kvar i Kenya finns de två tonårsbarnen. Deras moster Bella packar sin väska och lämnar sitt hem i Italien så snart hon får höra om Aar. Hon är fast besluten att ta hand om barnen men samtidigt hör Valerie av sig och vill plötsligt ha vårdnaden. Problemet är att hon är minst sagt opålitlig.

Farah är en somalisk författare och jag läser om honom att han ofta skriver om kvinnors frigörelse och politisk korruption i det nutida Afrika. Bägge de delarna är definitivt med i den här boken. Det mesta av boken utspelar sig inomhus och det hade kunnat vara i vilket land som helst. Barnen vill äta på McDonalds, har mobiler och tjuvröker. Bella är väldigt modern, fritänkande, har en karriär som fotograf och nästan en älskare i varje världsdel. Samtidigt värnar hon väldigt mycket om familjen och tvekar inte att släppa allt för att ta hand om sina brorsbarn. Hon är väldigt sympatisk, driven men ändå känslosam och lätt att tycka om.

Aars exfru lämnade honom för en annan kvinna som hon fortfarande är tillsammans med. Farah skildrar fint de svårigheter som homosexuella kan möta i vissa länder i Afrika samtidigt som Bella och några fler inte höjer på ögonbrynen alls. Däremot är Valerie väldigt instabil, impulsiv och opålitlig men det framgår att det inte på något sätt är den sexuella läggningen som är Valeries problem utan hennes personlighet. Hennes flickvän är desto mer jordnära och den vuxna i förhållandet som Bella kan resonera med.

Överlag så är alla kvinnor i den här boken starka personligheter och jag gillar Farahs karaktärstecknande. Däremot så har han en tendens att skriva oss på näsan ibland och vara lite väl undervisande och onödigt förklarande. Jag tycker att dramaturgikurvan är ganska platt och att det egentligen inte händer så himla mycket. Valerie målas upp som ett stort problem men allt löser sig ändå fint hela tiden. Summa summarum så är boken intressant med starka karaktärer men aningens platt.

Utläst: 26 januari 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Jag ser allt du gör

Julis enda bokcirkelbok blev denna. Den är bara 218 sidor (123 som e-bok) och jag misstänkte att den skulle vara snabbläst så jag började inte läsa den förrän dagen innan cirkeln. Då läste jag en novell. Sen läste jag fyra på kvällen och resterande tre morgonen därpå.

Vi började lyssna på Annika Norlin i det här hushållet för några år sedan och jag uppskattar hennes musik. Jag har förstått att hon är en väldigt bra textförfattare men så var det ju det här med mig och låttexter. Vi har aldrig riktigt hittat varandra utom i enstaka fall. Jag nöjer mig oftast med att gilla helheten, hur folk sjunger och så sjunger jag med i nån mening här och var. Dikter är inte heller min tekopp men noveller och romaner är det. Jag hade ändå tänkt läsa den så det var kul när den blev nästa bokcirkelbok!

Det är alltså åtta noveller i samlingen och de spänner över ganska skilda ämnen. Det är mycket allvar så som psykisk ohälsa, mänskliga trauman, sorg och skeva världsfenomen. Men också humor och lättsammare toner som när det handlar om filmklubben eller punkbandet. Allihop är fängslande och väldigt lättlästa. Jag håller ju precis på att läsa färdigt Lucia Berlins Handbok för städerskor parallellt och det är inte riktigt samma extrema närvarokänsla i de här novellerna. De är lite mer flyktiga betraktelser men rymmer ändå ofantligt mycket av livet och alla dess komponenter.

Ett genomgående tema är att novellernas ”jag” tycker att hen har ett mediokert utseende och inte duger. Det finns också många gånger en känsla av avighet och att inte riktigt höra till fast jag tycker ändå att karaktärerna tar/gör sig en plats. Sen finns där såklart en dos av barrskog, älvar och ”låt dom epa” när någon klagar på ungdomar som åker runt i sina epa-traktorer. Jag läser gärna mer i bokform av Annika Norlin i framtiden.

Utläst: 28 juli 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Så jävla trött

Den här boken var bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel i oktober 2019. Jag läste kanske en tredjedel då och hade väl för mycket på bordet som vanligt och även för mycket av tidsoptimism så jag blev aldrig klar. Jag kände mig också lite skeptisk till den, jag tyckte Hartley var lite upprepande och hade nog svårt att anknyta till henne. Vi diskuterade i alla fall boken och de två som hade läst klart tyckte att vi två som ännu inte gjort det skulle göra det. Jag har haft den på min läsplanering de flesta månader sedan dess men det var först nu jag faktiskt läste ut den (eller jag började om och läste hela). Och det gick inte helsnabbt men som jag nämnt någon gång tidigare så tycker jag att jag faktiskt borde läsa ut alla böcker i den bokcirkeln som jag själv startat. Och nu har jag också läst två av de tre som jag inte hade läst ut så heja mig!

2017 skrev Hartley en artikel vid namn ”Women arent nags were just fed up” och den artikeln utvecklade hon sedan till denna bok. I korthet så tar hon upp inte just det med att könsbalansen är ojämn pga att män inte gör sker utan för att de inte ser eller tar ansvar för det. Hon kallar detta för känslomässigt arbete och argumenterar både utifrån egna och andras exempel för hur kvinnor hela tiden har allt i sina huvuden och ständigt är medvetna om allt som ska och bör göras medan männen chillar lite mer och, i bästa fall, gör saker när de blir ombedda. Men Hartley vill inte behöva be, hon vill att hennes man själv ska ta ansvar.

Jag har själv svårt att relatera till Hartleys egen familjesituation men jag håller med om henne om många av de argument och fakta hon presenterar under bokens gång. Som närmst så kan jag relatera till hennes man ungefär som jag kan till mina tonåringar. Fastän hennes man gör betydligt mer än de här hemma. Men jag sticker ibland in huvudet hos dem och plockar upp en tröja till tvätt, jag torkar av köksbänken efter dem då och då och jag påminner dem om när mormor fyller år. Men att min sambo skulle kasta sina smutsiga kläder bredvid tvättkorgen? Det känns väldigt främmande.

Hartley inser under bokens gång att hon är perfektionist med stort kontrollbehov och att hon ser sitt system som det perfekta och jag tillstår att jag älskar tanken på det perfekta systemet. Jag har googlat på Flylady i mina dagar och seriöst funderat på det perfekta städsystemet. Men jag är för lat och jag bryr mig inte helt enkelt. Hartley beskriver hur hon aldrig skulle kunna sätta sig och läsa när hon vet att hon har tvätt att vika. Hon skulle få dåndimpen av att höra att jag denna sommar äntligen strök hela min strykhög som jag haft i åratal. Med bara mina kläder. Min sambo stryker sina egna, långt före mig.

Samtidigt så har hon många poänger i sin bok och det är ett faktum att de allra flesta kvinnor fortfarande gör merparten av allt hushållsarbete och håller koll på allt som rör barnen. Det finns fortfarande ett socialt kulturarv som lotsar in pojkar och flickor i aningens olika roller där vi många gånger har olika förväntningar på dem baserat på kön. Jag håller verkligen med henne om att trots att många av oss fått det bättre så ska vi fortfarande fortsätta kämpa. Det finns alltid utrymme för förbättring.

Hartley lyfter karriärkvinnans dilemma där kvinnor måste kämpa både med att slå sig fram i karriären och samtidigt upprätthålla sitt perfekta hem så att ingen ska anklaga dem för at inte klara bägge saker. Medan män i karriären ofta har en kvinna bakom sig som ”gratis” ger dem ett perfekt hem. Problemet med obalansen i det känslomässiga arbetet verkar även finnas hos samkönade och queera par vilka också de tenderar att falla in i förutbestämda könsroller berättar ett av hennes intervjuobjekt som lever i en homosexuell relation.

Det är lite synd att allt det viktiga drunknar lite i Hartleys egna problematik med perfektionism och kontrollbehov. Och hon verkar förutsätta att de flesta andra kvinnor tänker som hon, eller, de flesta hon intervjuar förefaller ju förvisso göra det också. Men gissningsvis så lever fantasin om den perfekta 50-tals-hemmafrun à la Martha Stewart fortfarande kvar starkare i USA än här i Sverige.

Utläst: 15 juli 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Queenie

Ännu en bokcirkelbok! Vi brukar oftast rösta och det blev oavgjort mellan denna och Rapport från en skurhink men vi kände oss ändå lite mätta på diskbänksrealismen efter den tunga våren så det blidde Queenie.

Queenie är en Londonkvinna i 25-årsåldern som just blivit dumpad av sin pojkvän när vi lär känna henne. Eller, de har en tre månaders paus. Medan hon väntar på honom så dejtar hon, ganska många och tvivelaktiga män. Hon söker stöd och tröst hos sina tre väninnor som tillsammans utgör hennes Corgiflock, hon är drottningen och de hennes corgis. Långsamt rullas dock Queenies liv upp för oss och boken skiftar karaktär.

Många beskriver den här boken som rappt skriven och det är verkligen ett passande adjektiv. Den är oerhört lätt- och snabbläst både på grund av språket och det faktum att vi också får läsa sms-konversationer etc. Den är rolig, definitivt, men den är också väldigt tragisk och visar tydligt hur det är att leva som rasifierad kvinna i ett modernt västerländskt samhälle. Alla de fördomar och den rasism som Queenie dagligen möter är fruktansvärt att läsa om. Likaså alla de övergrepp som begås i boken, psykisk ohälsa och självskadebeteende. För att balansera för läsaren finns här också en hel del värme och som sagt humor. Queenie har många fina människor omkring sig och de hjälper henne långsamt tillbaka till sig själv.

Utläst: 21 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Den underjordiska järnvägen

Det här var en bokcirkelbok i november/december 2017. Jag köpte den som e-bok och började läsa men hann inte klart. Som brukligt gärna blir la jag den sedan åt sidan och kom aldrig vidare. Förrän nu då jag fick ett läsa klart-ryck, även om jag såklart blev tvungen att börja från början.

Cora är slav på Randalls plantage i Georgia, liksom hennes mamma var och i sin tur hennes mamma efter att kung Dahomeys krigare kidnappat och sålt henne i hemlandet. När Cora är runt tio år gammal så rymmer hennes mamma och kommer aldrig tillbaka. Cora klarar sig ganska bra och fortsätter vakta den lilla täppan som mormor fixade. När Caesar en dag frågar om Cora vill fly med honom säger hon nej men snart får hon nog och bestämmer sig för att hänga på.

Caesar har kontakt med en affärsinnehavare som i sin tur ingår i nätverket kring Den underjordiska järnvägen och via den lyckas de undkomma. Slavjägaren Ridgeway är dock hela tiden på jakt efter dem, för honom är det personligt, han kan inte acceptera att Coras mamma lyckades fly och han tänker inte misslyckas en gång till.

Den underjordiska järnvägen var mer ett nätverk i verkligheten men i den här boken är det en faktisk järnväg med de mest fantasifulla stationer som ligger under jorden, ibland under det hus där stationsföreståndaren bor. Det sätter ett lite övernaturligt sagoskimmer över berättelsen vilket är ett smart drag då den också innehåller en hel del piskrapp, våldtäkter och mörker. Jag vet ju om att slavar funnits och finns kvar än idag på olika sätt. Men jag tror liksom inte jag har förmågan att på riktigt fatta vad det verkligen innebar för alla de människor som levde slavlivet. Den här boken upplyser mig mer än väl och jag kan förstå hur rasfrågan spelar i en helt annan dimension i USA än här hos oss. Inte för att jag på något sätt förringar den strukturella rasism som även Sverige har en del i.

Tyvärr tycker jag vissa partier av boken är lite sega och det är ett stort persongalleri. Ibland greppar jag inte riktigt vem Whitehead skriver om eller varför han tar med just de sidohistorierna. Cora är en fascinerande ung kvinna och hon må ha en hel del tur med sig men också det rakt motsatta. Hon är envis och uthållig trots ett emotionellt bagage som bara växer längs vägen. Trots allt elände så finns också mycket hopp och glädje i boken och tänk att det ändå finns människor som är beredda att offra sitt eget liv för att hjälpa andra. Det här är definitivt en bok som alla borde läsa.

Utläst: 27 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Löparna

Precis lagom innan bokrean bestämde vi oss i Feministiska bokcirkeln att läsa Löparna som nästa bok och den fanns ju så lägligt med på rean. Annars är jag alltid för böcker som finns som pocket eller e-bok på bibblan för att alla ska ha råd med den. Och för att jag själv inte är så förtjust i att köpa på mig en massa inbundna böcker. Jag älskade hur som helst Styr din plog över de dödas ben och såg fram emot denna.

Den kallas roman i bokhandeln men det är någon slags blandning av essäer och noveller. Jag kategoriserade den novellsamling i min månadssummering men det känns inte riktigt rätt. Den är helt enkel odefinierbar. Vissa karaktärer återkommer men de allra flesta inte. Istället är det gemensamma teman som anatomiska preparat livet, döden och att hela tiden ständigt vara i rörelse som utgör ramen. Jag hade t.ex. inte en aning om att det finns så många anatomiska muséer runt om i världen.

Det är en märklig bok och inledningsvis hetsläste jag den vilket alltid är min plan A för böcker. Jag tyckte den var lite knepig och hann inte klart till bokcirkeln. Sen lät jag den ligga och mogna lite tills en bit in i min semester. Den här gången läste jag den långsammare och la ner den emellanåt. Nu älskade jag den istället. Nästan varenda stycke innehåller något särdeles och den är så full av bisarra fakta, förunderliga tankar och karameller att suga på. Jag skulle nog vilja läsa om den någon gång för att ta det hela ett varv till liksom.

Vad Tokarczuk vill säga med den här boken har jag dock ingen aning om. Att man bör vara i rörelse för att inte stagnera och förfalla kanske? Och inte specifikt i fysisk rörelse men att ständigt sträva efter att utvecklas. Jag uppskattar författare som kan få mig intresserad av de mest, för mig, konstiga saker så som Tokarczuk gör här med allt sitt prat om anatomiska preparat och som Murakami gjorde med både brunnar och krigshistorier i Fågeln som vrider upp världen. Hon är väl värd sitt Nobelpris och jag läser gärna mer framöver.

Utläst: 24 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Styr din plog över de dödas ben

I januari så röstade vi fram den här i Veganbokcirkeln som nästa bok. Jag hade precis beslutat mig för att börja promenera hem från jobbet varenda dag efter jullovet och den här boken var lite svår att få tag i så jag bestämde mig för att testa att lyssna på den då den gick som radioföljetong på SR.

Janina Duszejko bor ute på den polska landsbygden i ett sommarstugeområde. Hon försörjer sig genom att dels se efter de andras sommarstugor under vintrarna, dels genom att undervisa några timmar i engelska. Hon översätter också poeten Blake tillsammans med en vän och så ögnar hon mycket tid åt astrologi. En tidig vintermorgon kommer en av hennes få permanentboende grannar och knackar på för att meddela att en annan granne är död. Det här är det första dödsfallet som sker och snart har Janina en egen teori om vad det är som sker.

Låt dig nu inte luras att tro att det här är en simpel deckare. Åh nej. Det är en fantastisk berättelse som är humoristisk, innehållsrik och för den delen med en dos spänning. Karaktärerna är härliga och särskilt Janina. Hon tror på sin sak och är full av övertygelser, tankar och idéer. Hon är rådig, intressant och väldigt rolig. Det är fantastiskt att läsa om hur hon namnger folk vilket jag gav ett smakprov på här.

Roligt var det också att jag tyckte så mycket om att lyssna på boken. Jag har, med förvisso bara tre lyssnade titlar i bagaget, inte varit något fan av ljudböcker men den här inläsningen med ett uns av dramatisering och lysande musikval var verkligen en fröjd att lyssna på.

De i bokcirkeln som hade läst boken tyckte att det var lite väl långa meningar ibland men det var ju inget jag märkte av. Sen var det lite fina illustrationer i boken som jag missade. Å andra sidan är den så snygg att jag kanske borde köpa ett ex och ha i hyllan? Jag blev verkligen imponerad av Tokarczuks berättarstil och förmåga att väva fram en sådan story. Jag gillade också hur hon fick mig att skratta utan att det var krystat och sen det bästa av allt; hon fick mig att googla på sådant som om det var sant att djur kallades till rättegångar på medeltiden för att de ansågs ha gjort sig skyldiga till brott? (japp, det var sant)

Promenaderna då? Jodå, dem fortsatte jag med varenda dag hela terminen utom de gånger jag hade något möte i stan eller så.

Utläst: 11 februari 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Anne på Grönkulla (igen)

Jag läste ju den här boken för 8 år sedan då den ingick i min lärarutbildning. Nu föreslogs den i en av mina bokcirklar och jag tänkte att den var värd att läsas om.

Det här är berättelsen om när syskonparet Cuthberts vill ta en pojke som fosterbarn men något går fel och istället står där den rödhåriga Anne Shirley. Matthew smälter direkt för den färgstarka personligheten medan Marilla är lite mer svårflörtad. Det blir dock hennes ansvar att uppfostra flickan för det var väl inget arbete för karlar.

Jag tycker om boken även denna gång men jag lägger märke till hur babblig den är. (Jag antar att jag hetsläste den förra gången) Anne har ju en förkärlek för att använda vackra och många ord och det är roligt till en början men till sist blir det liksom tjatigt och jag skummar hennes utläggningar. Det är också väldigt präktigt, men ok den är skriven 1908, och Anne gör förvisso många fel men aldrig mer än en gång och hon är minsann superduktig i skolan etc. Anne är oerhört energisk och känslosam med höga toppar och djupa dalar och hon hade förmodligen fått en adhd-diagnos i våra dagar. Men det går inte att komma ifrån att hon är en frisk fläkt i det lilla samhället och en stor personlighet.

När vi cirklade om boken pratade vi om likheterna mellan Pippi och Anne och Astrid är uppenbart inspirerad av denna. Jag vet dock också att jag ju läste någon annan flickbok under utbildningen där det var uppenbart att hon inspirerats. Det finns en scen där Anne går på taknocken som är väldigt lik Madicken men å tredje sidan så var det väl gå på taknockar ungar gjorde när de skulle visa sig på styva linan förr i tiden. Det är också Astrid-likt med hur varje kapitel berättar en ny liten händelse. Om vi jämför med t.ex. Monstret Frank-böckerna där det finns en löpande story från start till slut. Det mesta av boken handlar om Annes första tid men på slutet går det fort och hon är flera år äldre när den slutar. Boken kunde nog ha kortats ner lite och varit lite mindre upprepande på sina ställen. 

Det finns massor av fler Anne-böcker men jag kommer inte läsa dem, jag googlade dock för att få en bild av hur hennes liv blev. 🙂 Jag är glad att ha läst den, igen, för det är en viktig bok och jag kan bara tänka mig hur fantastisk och inspirerande den kan ha tett sig för alla flickor i början av 1900-talet. Anne är utan tvivel en sann feministisk förebild och dessutom en fåfäng sådan vilket kan ses oblitt på. Vi är dock 50% som är rödhåriga i cirkeln och det är synd att hon hela tiden är så missnöjd med sin hårfärg. Fast hon visar ju ändå att hon är cool. Vilket fick mig att fundera, är det inte så att rödhåriga i litteraturen/filmens värld nästan alltid ska vara antingen en Pippi eller en Jessica Rabbit? Finns det några vanliga tråkiga rödtottar där ute?

 

Utläst: 16 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Allt jag inte kan säga

I slutet av förra sommaren blev jag så peppad av att läsa hur Sincerely Johanna (tror jag det var) talade sig varm om Emilie Pine att jag beställde boken och köpte en biljett till ett författarsamtal med henne utan att egentligen ha någon aning om vem hon var. Sen föll det sig så att samtalet krockade med ett föräldramöte och jag sålde min biljett och boken sjönk i prioriteringslistan. Ända tills för några veckor sedan då den valdes som nästa bokcirkelbok i en av mina cirklar. Jag minns inte om det var jag som föreslog den eller någon annan men jag brukar gilla att försöka kuppa in mina olästa böcker i bokcirkelomröstningarna. 😀

Allt jag inte kan säga består av sex essäer där irländska Pine berättar om olika delar av sitt liv. Inledningsvis möter vi hennes alkoholiserade far som ligger svårt sjuk i Grekland, nästa essä handlar om hennes barnlöshet, någon handlar om hennes ”vilda” ungdomsår och en annan om hennes karriär kantad av sexism. Det är en rad tunga ämnen eller händelser som hon tar upp men det är ändå texter som är lätta att ta till sig. Hela boken är bara ca 170 sidor och den var väldigt snabbläst.

Vissa av ämnena hon tar upp måste förstås mot det faktum att hon växt upp i ett katolskt Irland med lagar och sedvänjor som skiljer sig ganska mycket från våra svenska. Men det är ändå aktuellt och brännande och också väldigt utlämnande av både henne själv och familjen. Ändå känns hon väldigt distanserad när hon beskriver allt som format henne. I vissa fall har hon nog hunnit bearbeta och i andra fall tror jag att hon fått skapa distans för att kunna berätta. Jag tänker att det nog varit väldigt viktigt för Emilie att få berätta alla de här sakerna – allt hon [förut] inte kunnat säga och jag tror att hon gör många medsystrar en stor tjänst genom att dela med sig av sina erfarenheter.

Utläst: 20 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Never let me go (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Det här var årets första bokcirkelbok 2018 på den tiden jag bara ingick i en cirkel. 🙂 Det var svårt att få tag i den här boken på biblioteket så jag lyssnade på den som radioföljetong och såg sen också filmen. Vi hade tidigare läst och älskat Återstoden av dagen i just denna bokcirkel.

Vad handlar den om?
Några ungdomar som växer upp på ett internat på den engelska landsbygden. Och sen kan man egentligen inte säga så mycket mer utan att spoila…

Vad tyckte jag?
Boken ger absolut upphov till intressanta etiska diskussioner men den når inte hela vägen fram til mig. Det skulle kunna vara det faktum att jag lyssnade på den och av någon anledning blev smått störd varenda gång uppläsaren sa Hailsham (namnet på skolan) men jag vet inte. Karaktärerna kanske var för ointressanta eller själva kringstoryn för matt eller så hade det varit bättre att läsa den själv. Jag är ändå glad att ha läst/hört den då jag tycker att det är en intressant story.

Utläst: 14 februari 2018
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format