Etikettarkiv: albert bonniers förlag

Vild

I min vegan-bokcirkel bestämde vi att vi ville ut och vandra lite på nästa träff. Därför föll såklart valet på den här boken!

Boken är självbiografisk och handlar främst om den 100 dagar långa vandring som Cheryl gjorde på Pacific Crest Trail i Kalifornien-Oregon. Men vi får också veta en hel del om hennes liv innan dess vilket ger en bakgrund och förståelse till att hon företog sig vandringen överhuvudtaget.

När Cheryl är 22 diagnosticeras hennes mamma med cancer och sjukdomsförloppet går väldigt fort. Cheryl går mer och mer sönder, hon har en man men är otrogen med flera olika män och snart har hon även blivit heroinist. Av en slump ser hon en bok om vandringsleden och en dag bestämmer hon sig bara för att gå den. Hon är ruskigt dåligt förberedd och släpar med sig alltför mycket saker. Ryggsäcken är så tung att hon inte ens kan lyfta den utan hon måste krångla på sig den på marken och sen resa sig upp. Men hon ger sig trots allt ut på vandringen och möter både sig själv, andra vänliga människor och ett par farliga djur. Hon vandrar både i snö och öken och genomgår verkligen en del svåra prövningar.

Man kan tro att en sådan här bok ska vara sliskig och sentimental och överdriven och självfallet är det ingen utom Cheryl som helt hundra vet att hon stod öga mot äga med en björn ute på leden, men jag tycker ändå tvärtom att den är jordnära, varm och fin samtidigt som den är väldigt självutlämnande och ärlig. Jag kan fundera lite över hur hon klarar att sluta med heroin så enkelt men jag uppskattar att hon inte lägger så stor vikt vid den biten i boken. Det är inget vältrande i elände utan mer ett konstaterande över att hon gjorde ett par inte så smarta val i livet.

Boken är väldigt intressant och förutom att Cheryl i sig är spännande så är det fascinerande att läsa om all den vänlighet hon möter; fatta att det finns folk som åker och bor på campingplatser sex månader om året bara för att kunna hjälpa de vandrare som passerar förbi! Dessutom är miljöerna spektakulära och boken läses bäst med google i ena handen. Jag hade hoppats på att finna någon sajt som precis redogjorde för hennes vandring men det hittade jag inte. Trots att hon inte beskriver sin vandring som direkt njutbar så var alla i bokcirkeln överens om att vi inget hellre ville än att ge oss ut att vandra efter läsningen!

Nu gjorde vi ju det också, eller, vi hade tänkt oss en milsvandring ute i skogen men väl där insåg vi att 5 km-spåret runt sjön såg trevligast ut och sen tog vi lunchpaus en timme rätt snart och halvvägs tog vi visst fikapaus i typ 2 timmar. Vi råkade då hamna mittemot ett nudistbad men det var en fin plats så vi satt där och fikade i godan ro. 🙂 För övrigt så kan jag verkligen rekommendera att träffa din bokcirkel i promenadform, det var vansinnigt trevligt och vi tänkte försöka göra det igen.

För den som liksom jag inte var helt mätt på Cheryl och vandring efter boken så rekommenderas även filmen med Reese Witherspoon i huvudrollen

Utläst: 6 juni 2019
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Annonser

Där rinner en älv genom Saivomuotka by

Min kollega lånade ut den här boken till mig för alltför många månader sedan. Jag hade hört mycket gott om den och ville gärna läsa den men tyvärr kom ett par tentor, några bokcirklar och en lässvacka i vägen för läsningen av den. Igår tog jag mig så äntligen tid, det började t.o.m. bli lite brådis då jag byter jobb efter sommaren så jag ville hinna lämna tillbaka boken.

Saivomuotka är inte längre en by (småort) i definitionens bemärkelse men den ligger alltjämt vid Muoniälven uppe vid svensk-finska gränsen i Karesuando socken, Kiruna kommun. Här bildade en gång Israel och Maija familj och det är på den vägen författarinnan själv kom till jorden. Det här är alltså en släktkrönika som baserar sig på både sanna och påhittade historier.

Pia Mariana inleder berättelsen med Israel, hennes egna morfar, som 1895 vandrar hem till byn efter militärtjänstgöring. Samtidigt föds Mariana/Maija en bit därifrån och så småningom om flyttar hon in hos den 21 år äldre mannen. Tillsammans får de åtta barn varav sju överlever. Berättelsen förblir hela tiden i byn samtidigt som vi mer eller mindre får följa allas levnadshistorier ända fram till nutid. Det finns ett fokus på Maija och förstfödde sonen Erik och det är också på hans anteckningar och efterforskningar som den här boken baseras.

Jag älskade den här boken. Den är så fint och varsamt berättad samtidigt som den rymmer så otroligt mycket. Självfallet en hel del elände och under så många år pågår en kamp för överlevnad där Maija drygar ut brödet och arbetar hårt för att få allt att gå ihop. I skolan får barnen stryk om de pratar meänkieli och hemma måste de göra otaliga sysslor så att vardagen går runt. Men även om de må vara fattiga många gånger så finns det mycket kärlek inom familjen och de ställer upp för varandra i vått och torrt. Boken sjuder också av kärlek till arbetare och Eriks engagemang i det fackliga arbetet lyser starkt. Som alltid så fascineras jag av den norrländska miljön och det karga, hårda men ändock vackra. Kolla på islossning och dricka kaffe på bit (hej mormor!). Jag gillar också att det finns meänkieli insprängt här och var trots att jag inte fattar ett ord av vad där står.

Det är svårt att beskriva boken men den är verkligen som en älv i sig. Orden rinner liksom igenom sidorna och plockar upp små delar av livet här och var. Det var som en historielektion och en känslosam kärleksfull berättelse på en och samma gång. Jag grät några gånger under läsningen och jag googlade frenetiskt när jag var klar. Nu vet jag t.ex. vad ett pörte är och var byn ligger. Hade jag fått önska något så hade det varit en tydligare karta över bygden samt ett nedskrivet släktträd. I början bläddrade jag tillbaka flera gånger till sidan där alla barnens födslar nämns men när barnbarnen kom in i bilden gav jag lite upp om att förstå exakt vem som var vem. Men det spelade inte så stor roll, det var en fantastisk läsupplevelse ändå och en riktigt fin debutroman. Men så brukar jag ju gilla debutromaner också.

Utläst: 15 juni 2019
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Drömfakulteten

 

Jag har velat läsa Stridsberg länge men inte kommit mig för. Nu stod den här plötsligt på listan över kurslitteratur i delkursen Feministisk litteraturvetenskap så då var det bara att läsa.

Boken är en fiktiv, men ändå med detaljer från verkligheten, berättelse över Valerie Solanas liv, från hennes uppväxt, via hennes universitetsstudier, SCUM-manifestet och skjutningen av Andy Warhol ända in i hennes dödsögonblick på ett sjaskigt hotell. 

Jag ville så gärna tycka om den här boken, jag menar, det är ju Sara Stridsberg för bövelen! Det här är det första jag läser av henne och jag är beredd att läsa mer men jag förlikade mig inte riktigt med just den här boken. Jag tycker att det är intressant att få veta mer om Solanas (även om allt inte må vara sant) men två saker stör mig. Det ena är berättarstilen, jag läser någonstans att den är ”poetiskt berättad” och jag förstår mig ju inte på poesi (förutom Ida Eklöf <3) så jag antar att felet ligger hos mig. Ibland är boken berättad på ”vanligt” vis och hade hela boken varit sådan hade jag tagit den till mig mycket bättre. Nu bryts berättandet av med andra former så som dialoger med folk (levande, döda eller påhittade) och emellanåt en slags alfabetiska uppräkningar från olika personers synvinklar. Dialogerna är ofta lite märkvärdiga och de där alfabetsgrejerna skummar jag bara igenom, jag tycker de är uppriktigt sagt riktigt jobbiga att läsa. Men vem är jag jämfört med Sara Stridsberg? Jag förstår att hon haft ett syfte med passagerna men det går mig förbi eller kanske över huvudet.

Det andra jag stör mig på är vältrandet i all misär. Jag förstår att Solanas förmodligen hade en hemsk uppväxt och ett tragiskt liv fyllt av prostitution, droger och en förvisso högintelligent men skadad personlighet. Och jag önskar att hon aldrig behövt ha det så men det känns som att jag vill minnas henne för vem hon var och inte vad hon utsattes för.

Trots mina invändningar så är det något som suger in mig i berättelsen och det känns som om jag kommer Solanas väldigt nära. Kanske för nära. Jag slukar vissa delar av boken och skummar andra. Stridsberg omtalas ofta för sitt språk och det är säkert riktigt bra men jag tycker att det blir lite too much ibland.

Hennes hand rör sig i sanden och i drömmen och undervattenslandet finns inget intorkat föl som vet om att det ska dö, men som vägrar och som fortsätter att vara klistrigt klister runt sin mor och låter sig sparkas bort varje gång för den där ljumma smaken av hennes mjölk som en vattenstämpel i pälsen och munnen full av svartmyror.

Jag tänker mig att den här boken läses bäst av den 20-åriga svåra svartklädda typen som sitter med anteckningsbok på kafé. Hen som har Kafka under ena armen och Stäppvargen under den andra. Men boken har vunnit massor av priser så jag inser ju att det bara är jag som inte är lika intelligent som Valerie och Sara.

Utläst: 17 maj 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Allt jag inte minns (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tyvärr minns jag inte det längre. Så går det när man släpar efter för mycket med sina bokreflektioner.  På Library Thing har jag skrivit att den kommer från Akademibokhandeln men jag köper så gott som aldrig inbundna böcker. Sicket mysterium. Alltså, jag fattar ju att jag velat läsa den för att jag gillar författaren men mer än så förtäljer inte minnet.

Vad handlar den om?
Om något kriminellt som hänt och sen växlar det mellan olika berättarperspektiv hela tiden och möjligtvis var det en annorlunda kronologi. Den var hur som helst väldigt annorlunda att läsa. Vi kan också säga att den handlar om allt jag inte minns. Höhö…

Vad tyckte jag?
Jag minns att jag inte riktigt gillade den så mycket fast att typ ”alla andra” älskade den. Jag hittade en kort notis genom bloggens sökfunktion (alltså, visst är det ballt att jag kan söka i mitt eget minne!) där jag skrev att jag snuttläst den på bussen men inte fått det att funka. Jag kanske läste den på fel sätt vid fel tillfälle och borde förmodligen ge den en ny chans?

Utläst: 20 januari 2016
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Vägen (måndagsmikron)

Titel: Vägen
Författare: Cormac McCarthy

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 239
Utgivningsår: 2008 (Originalupplaga: 2006)

Utläst: 14 mars 2015
Mitt betyg: 3/5

Varför läste jag den?
Jag har för mig att det var en pappa i sonens dåvarande fotbollslag som rekommenderade den här boken och sa att den var såååå bra. Han hade inte kunnat sluta läsa den. Självklart blev jag nyfiken då.

Vad handlar den om?
En postapokalyptisk story där en far och hans son hankar sig fram genom USA och möter faror av olika slag.

Vad tyckte jag?
Näe, den grep aldrig tag i mig tyvärr. Då tyckte jag mycket bättre om Station Eleven.

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Pappaklausulen

Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 367
Utgivningsår: 2018

Utläst: 14 juli 2018
Mitt betyg: 4/5

Tack vare Kollektivet – en bokcirkel på fejjan fick jag chansen att förhandsläsa den här. Det är tredje boken av Khemiri jag läser. Jag läste Ett öga rött för typ 100 år sedan när den kom ut och gillade den väldigt mycket. Jag bodde själv i närheten av Skärholmen då och det var häftigt att läsa om ens närmiljö samt att språket var så coolt! Förra året (förrförra?) läste jag Allt jag inte minns och jag vet inte om jag var i fel fas för den men jag tyckte den var lite svårläst har jag för mig, den var så annorlunda skriven att det var trögt för mig att komma in i den.

Pappaklausulen är också annorlunda skriven men på ett tydligare sätt. Berättelsen kretsar kring en familj och en pappa som just kommit hem till Sverige vilket han gör en gång i halvåret. Han är ”en farfar som är en pappa” och han är bitter på sina barn för att han inte tycker att de tar hand om honom som de borde och att de inte visar tillräcklig respekt.

I själva verket har han övergivit sin familj när barnen var små men trots det har sonen hjälpt honom i alla dessa år med olika saker som att flytta pengar mellan bankkonton eller att ansvara för boende till honom när han kommer (Pappaklausulen). Men sonen har egna barn nu och är less på att alltid göra som han blir tillsagd, han har gjort det hela livet och vill förhandla om Pappaklausulen. Dottern har en jobbig relation bakom sig och är nu gravid med en kille som inte är hennes pojkvän tycker hon, fast han tycker det.

Det här är en sådan bok där det inte riktigt går att beskriva handlingen för i sådant fall måste jag nästan skriva av hela boken märker jag. Den handlar om familjen. Vilka relationer har vi till varandra? Varför har vi det så? Hur har vi format varandra och varför fastnar vi i beteendemönster? Ibland förstår vi inte varandra men vi talar sällan ut om det. Och gör vi det så förstår vi ändå inte varandra för jag har ju inte gjort något fel.

Boken är väldigt fint skriven och de olika karaktärerna får alla komma till tals. Nu var det ett tag sedan jag var småbarnsförälder men jag ler stort åt Khemiris beskrivningar av en så enkel sak som att komma ut på en liten utflykt tillsammans och det finns väldigt många tillfällen till igenkänning i boken. Stämningar och känslor förmedlas fint genom små nyanser i språket och läsaren kommer närmre pappan, sonen, systern och de andra än vad de gör varandra. Alla lever som i sin egen verklighet där de tycker att deras perspektiv är det enda rätta men de når inte fram till varandra.

Khemiri har själv småbarn och att bli pappa har säkert fått honom att fundera över sin egen relation till sin pappa och vilken förebild han vill bli för sina barn. Hur mycket av oss själva för vi över på nästa generation? Med det inte sagt att hans pappa behöver vara precis som pappan i den här i boken men i en intervju i DN så berättar han faktiskt just om sin frånvarande pappa.

Hur mycket dina föräldrar är du?

Köp på Adlibris eller Bokus

Kaninjägaren

kaninjagarenTitel: Kaninjägaren
Serie: Joona Linna (del 6)
Författare: Lars Kepler
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 571
Utgivningsår: 2016

Utläst: 29 dec 2016
Mitt betyg: 3/5

Den snälla men inte helt pålästa Tomten hade med sig en deckare till mig i julklapp. Jag är inte den som är den så jag satte tänderna i boken på en gång eftersom jag också vet att en trött jullovshjärna gillar lättsmält litteratur.

2016 års sista lästa bok var alltså också den första Kepler-boken jag läst så jag har ingen aning om vad Joona Linna gjort tidigare men då denna bok börjar sitter han sedan två år inne när han blir kallad till ett hemligt möte för att hjälpa till att utreda ett mord. Den kända TV-kocken Rex Müller är en annan person som tar stor plats i boken och såklart korsas deras vägar och massor av saker händer. No shit Sherlock? 🙂

En av anledningarna till att jag inte är så förtjust i deckare är att de är handlingsdrivna och inte karaktärsdrivna. Detta gör också att det blir extremt svårt att berätta vad en deckare handlar om utan att spoila. Jag tycker ändå att det är en bra skriven och hyfsat trovärdig bok där vi får lära känna några av karaktärerna åtminstone lite. Nu är jag inte särskilt matintresserad men jag gillar allt matsnack som Rex utövar. En sak jag dock reagerar på är scenen med Jeanette i Nyköping (var det va?). Varför är den med i boken i huvud taget? Jag har som sagt inte läst övriga böcker i serien och Jeanettes story kanske behandlas någon annanstans men hon är med väldigt lite i just denna bok.

Summa summarum: en helt ok deckare men jag blir inte sugen på fler i serien. Däremot läste jag ju faktiskt en Elly Griffiths förra sommaren som jag verkligen gillade, förmodligen för att Ruth Galloway känns mänsklig och vi får komma henne mer på djupet.

Köp på Adlibris eller Bokus