Etikettarkiv: albert bonniers förlag

Förälskelser

 

Oktobers månads bokcirkelbok i min äldsta bokcirkel, Stäppvargarna, var denna. Vi väljer böcker enligt ett rullande diktatorskap och den här boken smög sig in genom att vara en favoritbok för kärestan till en av medlemmarna.

María äter frukost på ett litet café varje dag. Där ser hon alltid ett par vilka verkar så perfekta och lyckliga. Men så en dag läser hon i tidningen att mannen blivit mördad. María närmar sig frun och blir hembjuden till henne. Där träffar hon en man, Javier, som hon sedermera inleder en relation med och hon blir indragen i ett virrvarr av känslor, lögner och misstankar.

Den här boken kom till mig i helt fel fas av livet. En sån där fas när det enda man orkar läsa typ är feelgood (är det bara jag eller blir de faserna allt längre och längre?). Efter att ha segat mig igenom första delen så skumläste jag resten av boken genom att läsa inledningsstycket noga och sen skumma resten. Det var nämligen i det stycket som det, oftast, fanns en konkret handling medan resten av kapitlet var Marías tankar, iakttagelser och svulstiga meningar.

María jobbar på ett förlag och har hand om en märkvärdig författare som bl.a. slipar på sitt tal, på svenska, som han ska hålla när han vinner Nobelpriset i litteratur. Jag kunde inte låta bli att tänka att det förmodligen var Javier Marías själv som var den där författaren. Men som sagt, den som gillar feelgood kanske är fel person att uttala sig här. Vi var tre stycken närvarande vid cirkelträffen och de andra två gillade verkligen boken och älskade språket. Medan jag bara tyckte det var alldeles för långrandigt. Som det här stycket t.ex:

Alla föremål som talade förr har blivit stumma och meningslösa, det är som om det fallit en filt över dem som tystar dem, får dem att tro att natten har kommit, eller som om också de sörjde förlusten av sin användare och genast drog sig tillbaka, underligt medvetna om att de inte längre var till nytta, och frågade sig i kör: ”Och vad ska vi göra nu? Vi får hålla oss ur vägen. Vi har blivit herrelösa. Det som väntar os är exilen eller soptunna. Uppdraget slut.”

Jag tror att Javier Marías definitivt har en chans på Nobelpriset i framtiden men han var helt enkelt inte min kopp te. Hela boken har något tema om dödlig förälskelse och anspelar på De tre musketörerna och den franska liljan som jag  inte läst. Så hade jag inte varit så illiterat hade jag kanske kunnat uppskatta boken bättre. Han ska ha pluspoäng dock, Javier Marías för något som jag fånigt nog inte insåg förrän vi satt och diskuterade boken; karaktärerna heter just Javier och María. Det tyckte jag var snyggt!

Utläst: 18 oktober 2019
Mitt betyg: 2/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Irlands-trilogin (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag plockade upp den här boken på bokrean samma år då jag var nyfiken på författaren. Det verkade vara så många människor som gillade Nora Roberts och en av dem var Simona Ahrnstedt som jag själv gillar. Så varför inte testa liksom?

Vad handlar den om?
Tre böcker i en som alla utspelar sig i samma irländska by där tre syskon driver en pub tillsammans. Varje bok handlar om ett av syskonen och hur denne finner kärleken.

Vad tyckte jag?
Alltså, nej, tyvärr. Underhållande – ja, ganska men ändå så platt och intetsägande och så lite för mycket mumbojumbo för mig. Där Simonas böcker griper tag i mig så lämnade Roberts mig bara lite uttråkad och mån om att komma till slutet.

Utläst: 2 mars 2017
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Kaninjägaren (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Den som följt mig ett tag vet kanske att jag inte är så jätteförtjust i deckare även om jag har hittat ett par jag gillar allt eftersom åren går. Den här boken fick jag i julklapp av någon, minns inte vem men gissar på någon av svärföräldrarna. Det som alltid är skönt när jul- & födelsedagshelgen är över är att lägga mig och  vila en stund och gärna läsa något lättsmält. Där platsade denna bok in.

Vad handlar den om?
En kommissarie som ska lösa ett fall.

Vad tyckte jag?
Jag gav den en trea så si så där antar jag. Nu när jag tänker på den så minns jag nog slutscenen om jag inte blandar ihop mina deckare men jag är inte sugen på att läsa fler Kepler.

Utläst: 26 december 2016
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Vild

I min vegan-bokcirkel bestämde vi att vi ville ut och vandra lite på nästa träff. Därför föll såklart valet på den här boken!

Boken är självbiografisk och handlar främst om den 100 dagar långa vandring som Cheryl gjorde på Pacific Crest Trail i Kalifornien-Oregon. Men vi får också veta en hel del om hennes liv innan dess vilket ger en bakgrund och förståelse till att hon företog sig vandringen överhuvudtaget.

När Cheryl är 22 diagnosticeras hennes mamma med cancer och sjukdomsförloppet går väldigt fort. Cheryl går mer och mer sönder, hon har en man men är otrogen med flera olika män och snart har hon även blivit heroinist. Av en slump ser hon en bok om vandringsleden och en dag bestämmer hon sig bara för att gå den. Hon är ruskigt dåligt förberedd och släpar med sig alltför mycket saker. Ryggsäcken är så tung att hon inte ens kan lyfta den utan hon måste krångla på sig den på marken och sen resa sig upp. Men hon ger sig trots allt ut på vandringen och möter både sig själv, andra vänliga människor och ett par farliga djur. Hon vandrar både i snö och öken och genomgår verkligen en del svåra prövningar.

Man kan tro att en sådan här bok ska vara sliskig och sentimental och överdriven och självfallet är det ingen utom Cheryl som helt hundra vet att hon stod öga mot äga med en björn ute på leden, men jag tycker ändå tvärtom att den är jordnära, varm och fin samtidigt som den är väldigt självutlämnande och ärlig. Jag kan fundera lite över hur hon klarar att sluta med heroin så enkelt men jag uppskattar att hon inte lägger så stor vikt vid den biten i boken. Det är inget vältrande i elände utan mer ett konstaterande över att hon gjorde ett par inte så smarta val i livet.

Boken är väldigt intressant och förutom att Cheryl i sig är spännande så är det fascinerande att läsa om all den vänlighet hon möter; fatta att det finns folk som åker och bor på campingplatser sex månader om året bara för att kunna hjälpa de vandrare som passerar förbi! Dessutom är miljöerna spektakulära och boken läses bäst med google i ena handen. Jag hade hoppats på att finna någon sajt som precis redogjorde för hennes vandring men det hittade jag inte. Trots att hon inte beskriver sin vandring som direkt njutbar så var alla i bokcirkeln överens om att vi inget hellre ville än att ge oss ut att vandra efter läsningen!

Nu gjorde vi ju det också, eller, vi hade tänkt oss en milsvandring ute i skogen men väl där insåg vi att 5 km-spåret runt sjön såg trevligast ut och sen tog vi lunchpaus en timme rätt snart och halvvägs tog vi visst fikapaus i typ 2 timmar. Vi råkade då hamna mittemot ett nudistbad men det var en fin plats så vi satt där och fikade i godan ro. 🙂 För övrigt så kan jag verkligen rekommendera att träffa din bokcirkel i promenadform, det var vansinnigt trevligt och vi tänkte försöka göra det igen.

För den som liksom jag inte var helt mätt på Cheryl och vandring efter boken så rekommenderas även filmen med Reese Witherspoon i huvudrollen

Utläst: 6 juni 2019
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Där rinner en älv genom Saivomuotka by

Min kollega lånade ut den här boken till mig för alltför många månader sedan. Jag hade hört mycket gott om den och ville gärna läsa den men tyvärr kom ett par tentor, några bokcirklar och en lässvacka i vägen för läsningen av den. Igår tog jag mig så äntligen tid, det började t.o.m. bli lite brådis då jag byter jobb efter sommaren så jag ville hinna lämna tillbaka boken.

Saivomuotka är inte längre en by (småort) i definitionens bemärkelse men den ligger alltjämt vid Muoniälven uppe vid svensk-finska gränsen i Karesuando socken, Kiruna kommun. Här bildade en gång Israel och Maija familj och det är på den vägen författarinnan själv kom till jorden. Det här är alltså en släktkrönika som baserar sig på både sanna och påhittade historier.

Pia Mariana inleder berättelsen med Israel, hennes egna morfar, som 1895 vandrar hem till byn efter militärtjänstgöring. Samtidigt föds Mariana/Maija en bit därifrån och så småningom om flyttar hon in hos den 21 år äldre mannen. Tillsammans får de åtta barn varav sju överlever. Berättelsen förblir hela tiden i byn samtidigt som vi mer eller mindre får följa allas levnadshistorier ända fram till nutid. Det finns ett fokus på Maija och förstfödde sonen Erik och det är också på hans anteckningar och efterforskningar som den här boken baseras.

Jag älskade den här boken. Den är så fint och varsamt berättad samtidigt som den rymmer så otroligt mycket. Självfallet en hel del elände och under så många år pågår en kamp för överlevnad där Maija drygar ut brödet och arbetar hårt för att få allt att gå ihop. I skolan får barnen stryk om de pratar meänkieli och hemma måste de göra otaliga sysslor så att vardagen går runt. Men även om de må vara fattiga många gånger så finns det mycket kärlek inom familjen och de ställer upp för varandra i vått och torrt. Boken sjuder också av kärlek till arbetare och Eriks engagemang i det fackliga arbetet lyser starkt. Som alltid så fascineras jag av den norrländska miljön och det karga, hårda men ändock vackra. Kolla på islossning och dricka kaffe på bit (hej mormor!). Jag gillar också att det finns meänkieli insprängt här och var trots att jag inte fattar ett ord av vad där står.

Det är svårt att beskriva boken men den är verkligen som en älv i sig. Orden rinner liksom igenom sidorna och plockar upp små delar av livet här och var. Det var som en historielektion och en känslosam kärleksfull berättelse på en och samma gång. Jag grät några gånger under läsningen och jag googlade frenetiskt när jag var klar. Nu vet jag t.ex. vad ett pörte är och var byn ligger. Hade jag fått önska något så hade det varit en tydligare karta över bygden samt ett nedskrivet släktträd. I början bläddrade jag tillbaka flera gånger till sidan där alla barnens födslar nämns men när barnbarnen kom in i bilden gav jag lite upp om att förstå exakt vem som var vem. Men det spelade inte så stor roll, det var en fantastisk läsupplevelse ändå och en riktigt fin debutroman. Men så brukar jag ju gilla debutromaner också.

Utläst: 15 juni 2019
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Drömfakulteten

 

Jag har velat läsa Stridsberg länge men inte kommit mig för. Nu stod den här plötsligt på listan över kurslitteratur i delkursen Feministisk litteraturvetenskap så då var det bara att läsa.

Boken är en fiktiv, men ändå med detaljer från verkligheten, berättelse över Valerie Solanas liv, från hennes uppväxt, via hennes universitetsstudier, SCUM-manifestet och skjutningen av Andy Warhol ända in i hennes dödsögonblick på ett sjaskigt hotell. 

Jag ville så gärna tycka om den här boken, jag menar, det är ju Sara Stridsberg för bövelen! Det här är det första jag läser av henne och jag är beredd att läsa mer men jag förlikade mig inte riktigt med just den här boken. Jag tycker att det är intressant att få veta mer om Solanas (även om allt inte må vara sant) men två saker stör mig. Det ena är berättarstilen, jag läser någonstans att den är ”poetiskt berättad” och jag förstår mig ju inte på poesi (förutom Ida Eklöf <3) så jag antar att felet ligger hos mig. Ibland är boken berättad på ”vanligt” vis och hade hela boken varit sådan hade jag tagit den till mig mycket bättre. Nu bryts berättandet av med andra former så som dialoger med folk (levande, döda eller påhittade) och emellanåt en slags alfabetiska uppräkningar från olika personers synvinklar. Dialogerna är ofta lite märkvärdiga och de där alfabetsgrejerna skummar jag bara igenom, jag tycker de är uppriktigt sagt riktigt jobbiga att läsa. Men vem är jag jämfört med Sara Stridsberg? Jag förstår att hon haft ett syfte med passagerna men det går mig förbi eller kanske över huvudet.

Det andra jag stör mig på är vältrandet i all misär. Jag förstår att Solanas förmodligen hade en hemsk uppväxt och ett tragiskt liv fyllt av prostitution, droger och en förvisso högintelligent men skadad personlighet. Och jag önskar att hon aldrig behövt ha det så men det känns som att jag vill minnas henne för vem hon var och inte vad hon utsattes för.

Trots mina invändningar så är det något som suger in mig i berättelsen och det känns som om jag kommer Solanas väldigt nära. Kanske för nära. Jag slukar vissa delar av boken och skummar andra. Stridsberg omtalas ofta för sitt språk och det är säkert riktigt bra men jag tycker att det blir lite too much ibland.

Hennes hand rör sig i sanden och i drömmen och undervattenslandet finns inget intorkat föl som vet om att det ska dö, men som vägrar och som fortsätter att vara klistrigt klister runt sin mor och låter sig sparkas bort varje gång för den där ljumma smaken av hennes mjölk som en vattenstämpel i pälsen och munnen full av svartmyror.

Jag tänker mig att den här boken läses bäst av den 20-åriga svåra svartklädda typen som sitter med anteckningsbok på kafé. Hen som har Kafka under ena armen och Stäppvargen under den andra. Men boken har vunnit massor av priser så jag inser ju att det bara är jag som inte är lika intelligent som Valerie och Sara.

Utläst: 17 maj 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Allt jag inte minns (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Tyvärr minns jag inte det längre. Så går det när man släpar efter för mycket med sina bokreflektioner.  På Library Thing har jag skrivit att den kommer från Akademibokhandeln men jag köper så gott som aldrig inbundna böcker. Sicket mysterium. Alltså, jag fattar ju att jag velat läsa den för att jag gillar författaren men mer än så förtäljer inte minnet.

Vad handlar den om?
Om något kriminellt som hänt och sen växlar det mellan olika berättarperspektiv hela tiden och möjligtvis var det en annorlunda kronologi. Den var hur som helst väldigt annorlunda att läsa. Vi kan också säga att den handlar om allt jag inte minns. Höhö…

Vad tyckte jag?
Jag minns att jag inte riktigt gillade den så mycket fast att typ ”alla andra” älskade den. Jag hittade en kort notis genom bloggens sökfunktion (alltså, visst är det ballt att jag kan söka i mitt eget minne!) där jag skrev att jag snuttläst den på bussen men inte fått det att funka. Jag kanske läste den på fel sätt vid fel tillfälle och borde förmodligen ge den en ny chans?

Utläst: 20 januari 2016
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format