Till bristningsgränsen

Titel: Till bristningsgränsen
Författare: Mauro Covacich

Förlag: Contempo
Sidantal: 363
Utgivningsår: 2013 (Originalupplaga: 2003)

Utläst: 6 juni 2013
Mitt betyg: 3/5

Jag fick syn på den här boken i tunnelbanereklamen och blev nyfiken då handlingen innefattade maratonlöpning.

Huvudperson är Dario, en italiensk maratonlöpare vars främsta merit är en sjätteplats på New York Marathon. Nu jobbar han åt Italienska friidrottsförbundet och av dem får han i uppdrag att åka till Szeged, Ungern, och skola om landets bästa kvinnliga medeldistanslöpare till maratonlöpare. Hemma i Italien har han sin fru Maura och efter en lång adoptionsprocess väntar de på att få hämta hem sin dotter från Haiti men i Szeged inleder  Dario ett förhållande med den artonåriga Agota och röran är ett faktum.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken och det var många saker som gjorde mig besviken. För det första tycker jag att Dario är en riktig gris. Hemma har han som sagt en fru med vilken han går i väntans tider och ”plötsligt hade jag hennes tunga inne i min mun” (beträffande Agota). Han har bara varit i Ungern ett par dagar innan han mer eller mindre, ur sitt eget perspektiv, blir överfallen av Agota. Poor man. Hans fru har för den delen haft en sexuell upplevelse med en av deras bästa vänner och har regelbundet någon form av telefonsex med honom så det kanske är kutym i deras förhållande med otrohet. Dario lägger enligt min mening ner lite för mycket energi på att kommentera sin frus bröst eller de ungerska löparnas utseenden. Delarna som handlar om själva löpträningen blir lite fåniga med meningar som ”min högra Wave Rider sätts ner på asfalten” eller ”de mitokondriella enzymen i deras lårmuskler”.

Bokens kapitel handlar antingen om Darios tid i Ungern (nutid), adoptionsprocessen, telefonsamtalen mellan hans fru och vännen, mejl mellan Dario och samme vän samt TV-rapporter om den miljökatastrof som också har inträffat i Szeged strax innan Dario anländer. Mot slutet får vi också följa med när de ska hämta Fiona och det är fruktansvärd läsning.

Någonstans blir jag uppenbarligen berörd av hur vidriga människor kan vara och det är svek åt alla håll och kanter i den här boken. Den spretar lite med alla olika fokus i kapitlen och jag har så lite sympati för Dario att det är svårt att behålla intresset för hans framfart. Slutet är helt (i mina ögon) galet och jag förstår mig knappt på en enda av alla människor i boken och det är kanske det som ändå får mig att fortsätta läsa.

Köp på Adlibris eller Bokus

Tack till Contempo för recensionsexemplar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s