Miniatyrmakaren (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bokcirkelbok!

Vad handlar den om?
Nella som kommer från landet till Amsterdam på 1600-talet för att bli fru åt en rik köpman men deras relation blir inte riktigt vad hon tänkt sig. Hon får ett fint dockskåp av honom vilket är en kopia av huset och hon får dockor och inredning av en miniatyrmakare. Men det hon får av miniatyrmakaren visar sig vara en kopia av verkligheten och det uppdagas en rad hemligheter i hushållet.

Vad tyckte jag?
Nu när jag tänker tillbaka på boken så känns det som jag minns väldigt mycket av den men jag såg också miniserien baserad på boken för något år sedan. Det finns en rad spännande moment i boken och jag tycker om att läsa om såväl  1600-talets Amsterdam som relationerna och karaktärerna. Ändå gav jag bara boken en trea i betyg så det var uppenbarligen något som fattades mig. Vilket jag tyvärr inte minns nu.

Utläst: 7 mars 2017
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En smakebit på søndag: The Hate U Give

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Helgen har bjudit på två ståplats-konserter vilket resulterat i en väldigt trött ländrygg och en ännu tröttare häl. Idag har jag känt mig så där som att jag kanske eventuellt ska vara lite krasslig så förutom att småstäda lite har jag mest suttit och  läst. Vilket var jättehärligt eftersom det var längesedan! Jag laddade ner The Hate U Give och tänkte att jag skulle börja på den inför en av månadens bokcirkel men det blev visst så att jag började, fortsatte och avslutade under dagen.

Boken är en nutidsskildring av rasismen i USA och det polisvåld som svarta utsätts för. Jag bjuder på en smakbit ganska tidigt ifrån boken när dess huvudperson, Starr, åker bil tillsammans med barndomskompisen Khalil som hon inte träffat på länge.

Khalil släpper ner hårborsten i dörrfacket och maxar volymen på sin stereo, ut dånar en gammal raplåt pappa spelat en miljon gånger. Jag rynkar pannan. ”Varför spelar du alltid såna gamla grejer?”

”Mannen lägg av! Tupac var äkta.”

”Visst, för tjugo år sen.”

”Nah, nu också. Typ det här, lyssna på det här.” Han pekar på mig, vilket betyder att han är på väg att dela med sig av lite Khalil-filosofi. ”Pac sa att Thug Life stod för ‘The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody'”.

Jag höjer ögonbrynen. ”Va?”

”Lyssna! The Hate U – bokstaven U Give Little Infants Fucks Everybody. T-H-U-G-L-I-F-E. Vilket betyder typ att det samhället ger oss när vi är små får samhället tillbaka när vi blir större och börjar göra en massa skit. Fattar du?”

”Damn.”

 

Hyresgästerna

 

Sarah Waters är en sån där författare som jag länge hört att jag borde läsa. I mars 2017 köpte jag den här boken på bokrean och nu i somras blev den slutligen läst.

Det är London på 1920-talet och då männen i familjen alla stupat i kriget måste Frances och hennes mamma ta in hyresgäster till sitt fina dyra hus. Paret Barber flyttar in och Frances dras snart till Lilian vilket såklart är otänkbart ur flera synvinklar på den här tiden. En tragisk händelse förvårar situationen ytterligare och boken är fylld av passion, svartsjuka och lögner.

Den började riktigt bra den här boken och jag blev tvungen att lägga undan den en hel dag efter att den ”tragiska händelsen” inträffat för att smälta berättelsen. Jag kände oerhört mycket med och för Frances och det var jobbig läsning. Men efter det tappade boken lite och det blev lite utdraget och inte riktigt som jag förväntat mig. Jag tyckte bäst om den första delen och att läsa om den spirande attraktionen mellan Frances och Lilian. Andra halvan kändes lite mer som någon slags krimvariant och det är inte min grej. Jag kan dock tänka mig att läsa mer av Waters och kanske ska satsa på hennes hyllade debut, Kyssa sammet, nästa gång.

Utläst: 31 juli 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Hett i hyllan: Instrumental

hettihyllanBokdivisionen hakar på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I förra veckans Hett i hyllan berättade jag om hur jag upptäckte artisten Amanda Palmer och hade en oläst bok av henne. Samtidigt med den, dvs juni 2017, köpte jag Instrumental av musikern James Rhodes. Han var nämligen förband till en online sänd spelning med Amanda Palmer och spelade inte direkt min typ av  musik men han verkade ha en historia som jag ville läsa mer om. Han blev som barn utsatt för sexuella övergrepp men ingen såg/ville se det och så småningom utvecklade han sådana beteenden att han låstes in på psyket. Där inne fann han musiken och den här boken är hans memoarer om ett liv fyllt av musik, missbruk och psykisk ohälsa. Han är för den delen en vansinnigt skicklig pianist idag!

 

Beyond beautiful

Jag har tidigare läst The Curated Closet av författaren vilken handlar om att hitta sin stil och att sätta ihop en bra garderob. Det är dock ingen stilbok i den meningen att du ska välja kläder utifrån din kroppstyp och dylikt utan den handlar snarare om att du ska hitta kläder som fungerar för dig och som du vill ha, undvika onödiga köp etc.

Beyond beautiful handlar om vår tids skönhetsnorm där en ung, vit och slät hårfri kropp premieras. Den marknadsförs som självhjälpsbok och innehåller förvisso reflekterande frågor och tips på hur du kan tänka men den är också oerhört intressant och faktaspäckad. Rees går igenom saker som kroppsuppfattning och självkänsla och kopplar det till rådande normer och medias påverkan. Hon förespråkar såklart att det inte finns några korrekta ideal utan att allt bara handlar om just normer. Men också att utseende har en oproportionerligt stor betydelse i samhället idag.

Rees redovisar intervjuer från 600 kvinnor vilka berättar hur de konstant oroar sig för hur de ser ut och hur de låter bli att göra saker för att de känner att deras kroppar inte duger. Hur vi (tycker att vi) ser ut sätter alltså gränser för vad vi gör i livet men det bestämmer också vår upplevda känsla av vårt eget värde. En fin selfie = jag äger! En ful selfie = jag är värdelös. Vi lägger liksom alldeles för stor vikt vid utseende; vad vi själva tycker och vad (vi tror att) andra ska tycka om vårt utseende. Vilket inte är så konstigt därför att skönhetsnormen är så stark och media trycker på det här. Det är såklart bra med ”du duger hur du än ser ut” men ännu bättre med ”du duger som du är”.

Boken är lättläst, tydlig och luftigt skriven. Jag inser under läsningen att jag inte känner igen mig i många av de problem som avhandlas och kanske har det att göra med att jag landat i mig själv som 40+ men förmodligen också med att jag är vit, bemedlad och med ett ”normativt godkänt” utseende. Om jag tänker lite till så kan jag nog minnas hur många av de negativa tankar som luftas i boken har snurrat i mitt huvud som yngre och mer osäker. Klart är att det överdrivna fokuset på skönhet i västvärlden länge har drivit många av oss bort från att tänka på mer viktiga saker. Vi får väl hoppas att framtiden innehåller mer innehåll och mindre yta för oss alla.

Utläst: 1 november 2019
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Förälskelser

 

Oktobers månads bokcirkelbok i min äldsta bokcirkel, Stäppvargarna, var denna. Vi väljer böcker enligt ett rullande diktatorskap och den här boken smög sig in genom att vara en favoritbok för kärestan till en av medlemmarna.

María äter frukost på ett litet café varje dag. Där ser hon alltid ett par vilka verkar så perfekta och lyckliga. Men så en dag läser hon i tidningen att mannen blivit mördad. María närmar sig frun och blir hembjuden till henne. Där träffar hon en man, Javier, som hon sedermera inleder en relation med och hon blir indragen i ett virrvarr av känslor, lögner och misstankar.

Den här boken kom till mig i helt fel fas av livet. En sån där fas när det enda man orkar läsa typ är feelgood (är det bara jag eller blir de faserna allt längre och längre?). Efter att ha segat mig igenom första delen så skumläste jag resten av boken genom att läsa inledningsstycket noga och sen skumma resten. Det var nämligen i det stycket som det, oftast, fanns en konkret handling medan resten av kapitlet var Marías tankar, iakttagelser och svulstiga meningar.

María jobbar på ett förlag och har hand om en märkvärdig författare som bl.a. slipar på sitt tal, på svenska, som han ska hålla när han vinner Nobelpriset i litteratur. Jag kunde inte låta bli att tänka att det förmodligen var Javier Marías själv som var den där författaren. Men som sagt, den som gillar feelgood kanske är fel person att uttala sig här. Vi var tre stycken närvarande vid cirkelträffen och de andra två gillade verkligen boken och älskade språket. Medan jag bara tyckte det var alldeles för långrandigt. Som det här stycket t.ex:

Alla föremål som talade förr har blivit stumma och meningslösa, det är som om det fallit en filt över dem som tystar dem, får dem att tro att natten har kommit, eller som om också de sörjde förlusten av sin användare och genast drog sig tillbaka, underligt medvetna om att de inte längre var till nytta, och frågade sig i kör: ”Och vad ska vi göra nu? Vi får hålla oss ur vägen. Vi har blivit herrelösa. Det som väntar os är exilen eller soptunna. Uppdraget slut.”

Jag tror att Javier Marías definitivt har en chans på Nobelpriset i framtiden men han var helt enkelt inte min kopp te. Hela boken har något tema om dödlig förälskelse och anspelar på De tre musketörerna och den franska liljan som jag  inte läst. Så hade jag inte varit så illiterat hade jag kanske kunnat uppskatta boken bättre. Han ska ha pluspoäng dock, Javier Marías för något som jag fånigt nog inte insåg förrän vi satt och diskuterade boken; karaktärerna heter just Javier och María. Det tyckte jag var snyggt!

Utläst: 18 oktober 2019
Mitt betyg: 2/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Irlands-trilogin (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Jag plockade upp den här boken på bokrean samma år då jag var nyfiken på författaren. Det verkade vara så många människor som gillade Nora Roberts och en av dem var Simona Ahrnstedt som jag själv gillar. Så varför inte testa liksom?

Vad handlar den om?
Tre böcker i en som alla utspelar sig i samma irländska by där tre syskon driver en pub tillsammans. Varje bok handlar om ett av syskonen och hur denne finner kärleken.

Vad tyckte jag?
Alltså, nej, tyvärr. Underhållande – ja, ganska men ändå så platt och intetsägande och så lite för mycket mumbojumbo för mig. Där Simonas böcker griper tag i mig så lämnade Roberts mig bara lite uttråkad och mån om att komma till slutet.

Utläst: 2 mars 2017
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format