Hett i hyllan: Norra Latin

hettihyllanBokdivisionen hakar på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

I augusti 2018 fick jag den här av en bokcirkelvän. Jag blev jätteglad för jag gillar ju Sara! Det är konstigt att jag inte läst den här ännu, den är förvisso hyfsat tjock men jag vet att den kommer vara snabbläst som Engelsforstrilogin. Jag har hur som helst varit pepp på den hur länge som helst och är det varje gång jag ser den. Snart nog ska den läsas!

Alltså, efter att ha skrivit om den här hyllvärmaren har jag faktiskt bara 10 st kvar! Vilket ju är bra jobbat och jag vet inte hur många jag skrivit om totalt. Idag har jag 95 olästa böcker som är hyllvärmare men sen är där några jag antingen läst eller skänkt bort efter att jag skrivit om dem. Samtidigt kan jag inte tänka mig torsdagarna utan Hett i hyllan så jag får kanske fuska lite och skriva om mina andra olästa böcker, d.v.s. de som kom in i hemmet under detta och förra året. De är enligt min egna definition inga hyllvärmare men de är ändå olästa. 🙂

 

Efter balen

Med bokcirkeln Stäppvargarna har vi de senaste åren kört bokbyte, Secret Santa eller dylikt. I januari 2018 fick jag därför hem Efter balen i brevlådan. Jag hade aldrig läst Tolstoj så det var ett roligt val. Tanken var nog att jag skulle få något som var snabbläst eftersom det är allmänt känt att jag har lite för mycket att läsa. 🙂

Varning! Jag kommer att spoila typ hela handlingen i stycket här under.


Efter balen handlar om Ivan Vasiljevitj som för några åhörare berättar en historia från sin ungdom. Den inleds med ljuv musik och kärlek till en ung kvinna men slutar sen i hård musik, piskor och misshandel. Mannen, tillika översten, som misshandlar en fånge är ingen mindre än pappan till Ivans kärlek. Ivan klarar inte av att skilja dottern från sin pappa och kärleken dör ut.


Jodå, det finns väl en anledning till att de gamla ryska författarna lever kvar än idag. I den här lilla novellen ryms kärlek, våld, krigets fasor och sorg. Jag var inte superimponerad efter första genomläsningen men inser att det faktiskt finns en hel del stora tankar på de här få sidorna. Jag läser på baksidan att novellen var tänkt som en protest mot mänsklig grymhet men att den publicerades först efter Tolstojs död. Jag hoppas någon gång orka ta mig igenom hans längre verk, jag gillade trots allt Dostojevskij för 30 år sen men numera finns det så mycket som pockar på min lästid.

Utläst: 5 januari 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Vei. Bok 1

Den dagen jag var på mitt livs första boksignering (Mats Strandberg och Hemmet) så gick jag därefter raka vägen till seriemässan på Kulturhuset (i Sthlm) där jag köpte några seriealbum och sen ställde mig i signeringskö till den här boken. Hade jag fått blodad signeringstand? Var jag ett superfan? Nja, alltså, jag gillade ju Sara efter Engelforstrilogin men tyckte väl att jag kunde passa på helt enkelt. Jag har aldrig varit så intresserad av signeringar av den anledningen att jag inte tycker att jag har så mycket att prata med författare/artister om. På den här signeringen fick man dessutom en karaktär ritad från boken och Karl frågade mig vilken jag ville ha men jag hade ju noll koll så han valde Vei.

Det kan vara rekord, topp tre i alla fall, men jag köpte den här boken den 20/5 2017 och hade sen läst den 25/5. Den fick aldrig chansen att värma hyllan helt enkelt. Däremot så dröjde det över tre år innan jag skrev den här recensionen och eftersom jag tyckte så himla bra om boken så ville jag inte bara ge den ett kort måndagsmikro-omdöme. Jag hämtade den från hyllan och det slutade med att jag läste om den helt enkelt.

Vei är namnet på den medvetslösa flicka som vikingaprins Eidyrs tjänare Dal drar upp ur havet. Eidyr och hans mannar letar efter Jotunheim för att de hoppas på erövringar där. Vei kommer från Jotunheim och erbjuder sig att visa dem vägen dit mot att de ska skona hennes liv. När de kommer fram blir dock prinsen och de andra tillfångatagna av jättar och Vei och Dal beger sig mot jättarnas rike. Vei är en ran, en av de 13 jotunheimska kämpar som är utvalda och tränade för att slåss i Meistarileikir, en kamp mellan asar och jättar som sker varje gång stjärnorna står rätt. Det visar sig att stunden för detta är inne och Vei och Dal blir indragna i ränksmiderier och blodiga spel.

Jag slukade den här boken, både första gången och vid omläsningen. Det är underhållande och spännande från start till mål och jag kan liksom inte lägga boken ifrån mig. Bilderna är så snyggt tecknade och det är fascinerande hur mycket känsla som kan förmedlas genom bara färgval. Vissa uppslag är liksom mestadels dovt blåa , eldröda eller giftgröna och det sätter en prägel på hela läsningen. Karaktärernas ansiktsuttryck står i princip för sig själva men det är ändå texten som driver mig framåt för att få veta nästa drag.

Förutom spänning så finns det lite romantik, mystik, en grundläggande kurs i den nordiska skapelseberättelsen och så Veis och Dals personliga utveckling.  Allt med den här boken är så snyggt och bra att jag första gången bara hade ett klagomål: Den slutar ju liksom mitt i så jag ville ha fortsättningen direkt. Nu har jag ju skaffat bok 2 förra hösten så jag tänker läsa den nu på momangen helt enkelt!

Utläst: 25 maj 2017 & 9 augusti 2020
Mitt betyg: 5/5
Köp på Adlibris eller Bokus

En kvinna i blått (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Nu hetsläste jag så mycket att jag avslutade delen innan på morgonen och sen direkt kastade mig över nästa. Helt normalt väl?

Vad handlar den om?
En ung kvinna hittas död på en kyrkogård i den religiösa pilgrimsorten Walsingham. Nelson utreder detta och Ruths koppling till det hela är att en gammal studiekamrat till henne sadlat om och blivit präst. Hon befinner sig nu i Walsingham för en utbildning men emottar hotbrev om hur kvinnliga präster är något fel. Kan det finnas någon koppling mellan breven och den döda kvinnan?

Vad tyckte jag?
Även den här delen tyckte jag var lite svagare. Kanske återigen för att det blir för lite arkeologi och för mycket polisdeckare. Sen är det lite ointressant med de religiösa delarna även om jag verkligen gillar att Griffiths slår ett slag för kvinnliga präster. Jag tycker hon är bra på det att lyfta och väva in olika minoriteter eller grupper av människor som kämpar i motvind eller utanförskap. Men själva berättelsen här fångar mig inte lika mycket.

Utläst: 4 juli 2020
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En smakebit på søndag: Recitatif

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Min sista semestervecka lider mot sitt slut och även om jag älskar ledighet så ska det bli roligt att träffa kollegorna igen. Jag är också väldigt nöjd med min semester och har fått ut i princip allt som jag velat. Jag har såklart inte hunnit allt och har insett att jag inte kommer hinna det ens som pensionär. Problemet är ju att jag har för många hobbies och intressen så jag hinner inte med alla som jag vill utan jag får fokusera på någon/några i taget.

Jag lärde mig i sommar att jag är en s.k. multipotentialite (just det att man bl.a. har många intressen), jag vet inte vad det kallas på svenska, multipotentiell kanske? Hoppjerka föreslog någon men det låter ju inte riktigt lika trevligt och mer som att man inte kan bestämma sig. Jag gillar att lära mig nya saker och jag lägger sällan bort gamla hobbies & intressen så därför blir de liksom bara fler och fler hela tiden.

Den här sommaren har jag bl.a. fokuserat på bloggandet och jag har återfått en sedan länge svunnen blogglusta vilket varit oerhört roligt. Även läsningen har flutit på ruskigt bra, med undantag för 2666 som jag skrev om igår, och det har också varit jättekul. Utöver det så har löpningen legat högt och jag har idag sprungit 56 dagar på raken (yay!). Jag har också satsat mycket mer seriöst på yogandet vilket har känts bra både fysiskt och psykiskt.

I förrgår läste jag ut Pachinko (mycket bra) så igår varavade jag Klimatpsykologi med Birgitta Ohlssons Lev som du vill och Toni Morrisons Recitatif. Jag har ju aldrig läst något av Morrison tidigare och inser att jag verkligen, alltså verkligen, måste flytta henne högre upp på TBR-listan. Recitatif är en novell som handlar om två flickor, sedermera kvinnor av olika hudfärg och fokus ligger just på den aspekten. Jag har inte läst ut den ännu men bjuder på en smakbit inte från inledningsfrasen den här gången men ändock från början. Flickorna är satta på barnhem; Twyla för att hennes mamma dansar hela nätterna och Roberta för att hennes var sjuk.

Det var inte så det började. I samma stund som jag klev in och Storklunsen presenterade oss fick jag ont i magen. Det var en sak att bli ryckt ur sin egen säng tidigt på morgonen – det var något helt annat att vara fast på ett främmande ställe tillsammans med en flicka av en helt annan ras. Och Mary, min mamma alltså, hon hade rätt. Då och då brukade hon sluta dansa tillräckligt länge för att hinna berätta något viktigt för mig och en av sakerna hon sa då var att de aldrig tvättade håret och att de luktade konstigt. Roberta gjorde verkligen det. Luktade konstigt menar jag.

2666

I december 2011 började jag bokblogga och då var den här boken rätt het och hyllad. Jag bad sambon köpa den till mig när han ändå skulle handla lite på näthandeln. En gång påbörjade jag den men kom inte långt och sedan dess har den stått oläst i hyllan. Den har faktiskt varit min allra äldsta hyllvärmare ganska länge nu.

Sedan december 2011 har jag också endast läst en enda roman av en sydamerikansk författare: Torsdagsänkorna av argentinska Claudia Piñeiro. Det känns ganska pinsamt att jag bara läst en enda så därför hade jag en bra anledning till att en gång för alla ta tag i 2666. Så det här blev sommaren jag tog mig an den.

Bolaño föddes i Chile, och bodde i Mexico och Chile halva sitt femtioåriga liv och den sista halvan i Spanien där han dog 2003. Han såg sig själv främst som poet men är mest känd för sina romaner. 2666 är den enda jag läst av honom och det var hans sista bok som redigerades klart och utgavs efter hans död. Han ville att det skulle bli fem böcker men den gavs ut som en enda, bestående av fem olika delar och strax över 1000 sidor lång.

Den första delen handlar om fyra litteraturvetare vilka alla forskar om den tyske författaren Archimboldis romaner. Författaren är försvunnen och de bestämmer sig för att leta efter honom. Den andra delen handlar om en mexikansk filosofilärare som är lite mentalt instabil. I den tredje delen följer vi en svart amerikansk journalist som åker till Mexiko för att skriva om en boxningsmatch. Den fjärde delen handlar om den mexikanska staden Santa Teresa, nära gränsen till USA, och alla de kvinnor och flickor som försvinner, våldtas och mördas där. I den femte och sista delen så är Archimboldi i fokus och vi får följa hela hans liv fram till nutid.

Det som knyter ihop alla delarna är den fiktiva staden Santa Teresa och kvinnomorden. Vad jag förstår så ville Bolaño bl.a. skildra morden i Ciudad Juárez i Chihuahua, Mexico där över 370 kvinnor mördades mellan åren 1993-2005.

Jag erkänner att jag stundtals fick kämpa mig igenom den här romanen och jag hoppade t.o.m. över kanske en 30 sidor i fjärde och femte delen. Hade jag inte gett mig attan på att spika min andra sydamerikanska bok så hade jag kanske gett upp den. Varje del har en ganska intressant grundstory, vi kan kalla dem hotellkorridorer. Problemet är att när Bolaño för oss framåt genom den här hotellkorridoren så öppnar han också varenda dörr åt sidorna och berättar vad som finns där. Alltså v a r e n d a. Och det är endast i den sista delen som en av sidoberättelserna faktiskt är relevant för resten av läsningen.

Så det här var den ena anledningen till att jag mot slutet började hoppa över dessa sidoberättelser. Han berättar typ allas drömmar (och när blev drömmar ens intressanta?) och om någon träffar en ny perosn så beskriver Bolaño typ hela dennes historia på fyra sidor. Han kan aldrig nöja sig med att säga o.s.v. utan måste berätta precis varenda sak. När han beskriver Archimboldis fascination för alger så beskriver han exakt alla alger och vad de heter på latin. Min gräns är nådd när han gör en liknelse vid Sisyfos och sen på två sidor måste berätta hela historien om Sisyfos.

Det är helt enkelt alldeles för mycket saker instoppade i den här romanen så det blir bara tröttsamt. Nu brukar ju jag dessutom gilla när finns en del obskyra fakta som i ex. Olga Tokarczuks Löparna men det här är too much. Det är en hel del namedropping av olika gamla författare också. Någonstans får jag en känsla av att Bolaño vill berätta allt han någonsin lärt sig och att den här boken ska visa hur beläst han var. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket syftet liksom.

Den andra anledningen till att jag hoppar över saker är att i den fjärde delen så beskrivs hur många mördade kvinnor som helst. Det är den tjockaste delen i boken och det skulle inte förvåna mig om han beskrivit 370 stycken. Jag vet inte om han ville hylla dem genom att ge alla en egen plats i boken men till slut orkar jag inte läsa meningen ”Hon våldtogs vaginalt såväl som analt fler gånger” tillsammans med beskrivningar av hur offren var klädda och hur de bragts om livet. Vi får dock också viss fakta kring varje offer lite beroende på hur mycket polisen vet. Resten av kapitlet handlar nämligen om de poliser som utreder morden men det är för många personer att hålla reda på.

Men när vi väl befinner oss i hotellkorridorerna så är varje del ganska intressant och välskriven. En av sakerna som drev mig framåt (förutom min nationalitetsstatistik) var ändå att jag var nyfiken på hur allt skulle knytas ihop. Jag blev tyvärr inte särskilt imponerad av just den biten kan jag tala om. Det är också en bok som fått mig att flertalet gånger vända mig till min sambo och klaga på delar av den så jag kan ju åtminstone inte säga att den lämnar mig oberörd. Det här är nog också by far den längsta texten jag någonsin skrivit om en bok.

Kommer jag läsa mer av Bolaño? Troligtvis inte men jag är ändå glad att jag läste den. Däremot testar jag gärna andra sydamerikanska författare. Om du vill veta mer om kvinnor och flickors utsatthet i Mexiko så tycker jag att du istället ska läsa En bön för de stulna av Jennifer Clement. Det är synd att något så viktigt drunknar bland allt svammel i den här boken.

Utläst: 31 juli 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Bokinstagram-mätt

Jag har bloggat sedan slutet av 2011. Jag upptäckte andra bokbloggar i den vevan och kände att det här var en grej för mig! Mitt fokus från början var framförallt en digital läsdagbok även om jag allt eftersom märkte att det var riktigt kul att interagera med andra bloggare. Att hänga på olika utmaningar och diskutera i kommentarsfälten var (och är) jättekul!

Ett tag blev jag, som nog de flesta andra, smittad av recensionsex-sjukan – d.v.s. att upptäcka att jag kunde be om böcker och få dem gratis, mot en skriven åsikt, var ju helt fantastiskt för en bokälskare! Så småningom mättades det här. Dels för att jag själv insåg att jag suger på att skriva under press och så sköt jag på texterna så länge att det blev pinsamt. Dels också för att jag blev mer restriktiv och lärde mig mer noga vilka böcker jag gillar. Idag är jag väldigt sparsmakad när det kommer till rec.ex. och ber/tackar ja om extremt få varje år.

Efter ett kort tag skaffade jag en facebooksida till bloggen. Det var ett bra drag och än idag så är facebook min primära källa för hur jag hitta blogginlägg att läsa hos andra. Jag har kört med bloggläsare, som Feedly, men numera går jag så sällan in och kollar av där. Det är faktiskt pinsamt att erkänna att jag knappt läser andras bloggar idag. Och definitivt inte regelbundet utan mer just när jag ser något spännande på fejjan så klickar jag mig in den vägen. Eftersom att de flesta bloggkommentarsfält är lite meckiga (jag kan överhuvudtaget inte kommentera på blogspot-bloggar från mobilen utan endast via dator) så blev det lättare att skriva en kommentar på facebook.

Med Instagram så var jag väldigt sen på bollen. Jag har snart haft det kontot i två år. Jag var hela tiden lite skeptisk till Insta då jag är en textmänniska och än idag så föredrar jag facebook. Det kan ibland gå dagar utan att jag kollar in på Instagram medan facebook besöker jag varje dag. Hrm, flera gånger dessutom. Men jag insåg att Instagram var det nya heta och det var där alla hängde och oj vad kul det var att få så många följare så snabbt och lätt! (Min fb-sida har nog legat på rätt konstant följarantal i flera år).

Men, ju mer tiden går så tittar jag som sagt allt mer sällan in på Instagram. Jag är fortfarande en textmänniska och måste ofta ”tvinga” mig själv att ta någon bild som jag kan lägga upp där så inte folk tror att bloggen dött. Ibland får jag såklart feeling och inspiration och bilderna kommer till mig naturligt, men allt som oftast inte, eller åtminstone för sällan (med Instamått mätt). Dessutom så känner jag att mitt flöde fylls av hundratals inlägg om samma bok (när alla Instagrammare fått ett rec.ex) eller vackra bilder som såklart är just vackra men som arrangerats in i förbannelse (jag gör det också ibland). Framförallt blir det nog för mycket och för intetsägande bilder. 😀

När det gäller boktips/recensioner så står det antingen för lite om boken eller så har någon skrivit en regelrätt recension men då är Instagram fel ställe att läsa långa texter på, tycker jag. Då finns det istället några tappra själar, jag är en av dem ibland, som lägger upp en stänkare om dagens bloggtext men ärligt talat så tror jag att det är extremt få som gör sig omaket att krångla sig in på bloggen efter att ha sett ett Instagraminlägg.

Min privata Instagram tycker jag det är kul att titta in på men där följer jag ju bara exakt de företag och personer som jag själv är intresserad av. När det gäller mitt bokbloggs-instakonto så är det ju en marknadsföringsapparat så där följer jag massor av konton som jag nog inte alltid är genuint intresserad av. Och jag tror att det är hela den här marknadsföringsgrejen som jag ledsnat på. Det känns som om allt bara handlar om att synas, få likes och gärna gratis rec.ex. i bokinstavärlden. Folk gillar inte dina bilder för att de gillar det du skriver/fotar utan för att själva synas och få följare (såklart inte alla eller jämt!). Ibland blir det faktiskt lite diskussioner under några bilder och det är ju kul!

Men jag kanske ska tänka om och göra som med mitt privata konto och bara följa de konton jag faktiskt har behållning av? Hur tänker du?

Hett i hyllan: Yoga för dig som tränar

hettihyllanBokdivisionen hakar på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Jag har faktiskt delat en smakbit från den här en gång vilket betyder att jag påbörjade men inte avslutade den. Sen är det såklart inte meningen att läsa en sådan här bok från pärm till pärm men jag brukar vilja ha ögnat igenom det allra mesta för att betrakta den som läst och kunna recensera den. Så den får befinna sig bland hyllvärmarna tills jag gjort just allt det.

Jag gillar generellt träningsböcker och lade ner den här i en varukorg i augusti 2018 för att komma upp i gratis frakt-nivå. Jag yogar ju alltid med Adriene online och älskar henne men tyckte ändå att den här hade en intressant vinkel på yogan. Just att kunna komplettera din övriga träning. Jag har bl.a. fokuserat under juli på övningar för höfter och ljumskar eftersom att jag påbörjade en s.k. runstreak (springa varje dag) i juni och det är lätt att man blir tajt och stel just i höfter och ljumskar när man springer mycket.

Jag älskar att yoga men har ju så himla många intressen och hobbies att jag ofta kommer ur yogarutinen. Just nu har jag ju semester och siktar då på att även yogastreaka vilket gått bra ibland och sämre ibland. Men jag inser att det helt realistiskt kommer att bli tufft att både springa och yoga varje dag när jobbet startar. Även om jag ibland redan nu kört 6 minutersyoga för att få med dagens yogan. Och det borde jag ju kunna hinna? 🙂

Dolda i det fullt synliga

Den här boken läste vi i min feministiska bokcirkel. Jag läste aldrig ut den då utan läste om den vid ett senare tillfälle.

Aar är FN-anställd och mördas i ett attentat. Hans hustru, Valerie, hade redan lämnat honom och familjen för sin nya kärlek så kvar i Kenya finns de två tonårsbarnen. Deras moster Bella packar sin väska och lämnar sitt hem i Italien så snart hon får höra om Aar. Hon är fast besluten att ta hand om barnen men samtidigt hör Valerie av sig och vill plötsligt ha vårdnaden. Problemet är att hon är minst sagt opålitlig.

Farah är en somalisk författare och jag läser om honom att han ofta skriver om kvinnors frigörelse och politisk korruption i det nutida Afrika. Bägge de delarna är definitivt med i den här boken. Det mesta av boken utspelar sig inomhus och det hade kunnat vara i vilket land som helst. Barnen vill äta på McDonalds, har mobiler och tjuvröker. Bella är väldigt modern, fritänkande, har en karriär som fotograf och nästan en älskare i varje världsdel. Samtidigt värnar hon väldigt mycket om familjen och tvekar inte att släppa allt för att ta hand om sina brorsbarn. Hon är väldigt sympatisk, driven men ändå känslosam och lätt att tycka om.

Aars exfru lämnade honom för en annan kvinna som hon fortfarande är tillsammans med. Farah skildrar fint de svårigheter som homosexuella kan möta i vissa länder i Afrika samtidigt som Bella och några fler inte höjer på ögonbrynen alls. Däremot är Valerie väldigt instabil, impulsiv och opålitlig men det framgår att det inte på något sätt är den sexuella läggningen som är Valeries problem utan hennes personlighet. Hennes flickvän är desto mer jordnära och den vuxna i förhållandet som Bella kan resonera med.

Överlag så är alla kvinnor i den här boken starka personligheter och jag gillar Farahs karaktärstecknande. Däremot så har han en tendens att skriva oss på näsan ibland och vara lite väl undervisande och onödigt förklarande. Jag tycker att dramaturgikurvan är ganska platt och att det egentligen inte händer så himla mycket. Valerie målas upp som ett stort problem men allt löser sig ändå fint hela tiden. Summa summarum så är boken intressant med starka karaktärer men aningens platt.

Utläst: 26 januari 2020
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Alena

Jag minns inte längre varför jag läste den här tyvärr. Förmodligen läste jag om den någonstans och blev sugen. Jag hade fått upp ögonen för serier, serieromaner – vad de nu ska kallas – och läst ett par stycken men det här var nog min första med skräckfokus. Den kom även ut som film 2015 och det kan ha varit det också som gjorde att jag blev intresserad.

Alena går på en snobbig internatskola där tjejerna i lacrosselaget trackar henne varje dag. Hennes kompis Josefin backar henne och är beredd att gå riktigt långt för att hindra dem andra. Bara det att Josefin dog för ett år sedan. Alena är den klassiska outsidern som av någon anledning byter skola till den här internatskolan men hon bor enkelt, i ”fel” område och är inte alls rik som de andra. Som tur är har hon några levande människor som stöttar henne också.

Jag gillade verkligen den här! Den är väldigt snyggt tecknad och har en intressant story som håller hela vägen in i mål och lite till. Sen kanske Filippa, lacrossetjejernas ledare och Alenas huvudsakliga mobbare, känns lite väl too much ibland men måhända blir man sådan om man är så sjukt osäker som hon är. Det är skräck blandat med romantik och tonårsliv. En vinnande kombination helt enkelt! Filmen var väl sådär men det var ändå roligt att se den efter att ha läst boken. Nu har jag Love Hurts av Kim W Andersson i hyllan att sätta tänderna i också.

Utläst: 2 januari 2017
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus