Moder Justitia

Jag minns inte alls hur det kom sig att jag läste denna. Jag vet att jag såg den på Feministisk marknad på Nalen i december 2018 men då hade jag den redan i min ägo. Någon hade förmodligen tipsat mig någonstans så att jag blev nyfiken i alla fall.

Poesi har aldrig varit min grej. Jag som alltid hade högsta betyg i svenska under skolåren hade ändå två stora stötestenar: litteraturhistoria och poesi. Det är väl det här med analys som jag inte bemästrar. Jag är generellt ganska positiv till det mesta jag läser och när folk börjar prata om otrovärdiga karaktärer etc. känner jag mig allt som oftast som ett frågetecken. Jag bara slukar orden och berättelsen. Men poesi är liksom bara en massa lösryckta fraser och ord staplade på varandra. Det ska vara fyndigt och underfundigt och svårmodigt och folk skriver aldrig det de menar.

Men av någon anledning gav jag alltså Ida Eklöf en chans och det ångrar jag inte. Många av de här dikterna kunde jag faktiskt förstå! Hon skriver i huvudsak i två spår: Psykisk ohälsa och feminism, men även några knasroliga och några mer romantiska dikter finns att läsa.

Psykisk ohälsa har jag aldrig direkt lidit av även om jag såklart kan känna mig nere emellanåt, men inte så där att allt är nattsvart etc. Jag är generellt positiv även till livet och behöver väldigt lite för att känna mig tillfreds. Jag har t.o.m. fått höra, av någon mindre trevlig, att jag skulle kunna sitta hemma och käka wellpapp och vara nöjd med det. Tja, kanske det? Alltid när mina elever frågar mig om min favoritmat så svarar jag: den som någon annan lagat. Sen vad det är spelar inte så stor roll. Men de är ändå bra de här lite deppiga dikterna och jag kan känna lite av mörkret som förmedlas.

november

Det är nu vi inte ska dö.
Vi ska inte dö.
Det är bara lite snö.
Eller mycket.
Det är bara lite mörkt.
Eller mycket.
Men det blir ljusare igen.

Det är nu vi inte ska dö.
I år igen.
Men hålla oss för skratt.

De feministiska dikter uppskattar jag verkligen. De är ofta roliga och hade platsat i ett Liv Strömquist-album. Ida Eklöf känns ung och arg på gubbväldet och alla orättvisor i samhället. Jag är måhända inte så jätteung längre men kan relatera hårt till allt annat.

VARNING!

Utfärdar varning för några av
världens giftigaste (av)arter:

funktionalitetsn-orm
vithetsn-orm
heteron-orm
mansn-orm
köttn-orm
byx-orm

Observera att den sistnämnda är särskilt svårtämjd
o ej kan ställas till svars pga
drivs av NATURLIG instinkt
o husse är svårt ding i kolan

Efter att ha läst och uppskattat denna hoppades jag att det skulle vara en ingång till mer poesi men nä, så har det inte blivit. Nu när jag läser om några av dem så finns där ju ändå någonting. De väcker små tankar och känslor liksom. Det känns som att de växer när jag läser dem igen och igen och kanske är det så jag bör göra?

Jag har länge tänkt att jag kanske borde ge Athena Farrokhzad en chans? Jag gillade också en uppläsning av Rudy Francisco jag såg på sidan Button Poetry på fb och är lite nyfiken på hans debut Helium som kom för några år sedan. Kanske är det spoken word som är mer min grej? Jag vägrar i alla fall att för evigt avskriva poesin från mitt wellpappliv.

Utläst: 20 december 2018
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Luften är fri (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
Det är tredje delen i serien om privatdetektiven Kouplan.

Vad handlar den om?
Kouplan har blivit hemlös och lär känna intressanta typer under bron i Skärmarbrink. Han får ett nytt fall som inledningsvis verkar handla om otrohet men visar sig vara något annat.

Vad tyckte jag? 
Det här är, som jag sagt tidigare, en deckare som inte riktigt är en deckare. Ja, Kouplan har ett fall att lösa men det är Kouplan i sig och hans utveckling som är det verkligt intressanta. Sara skriver som alltid superbra, engagerande, inkluderande och viktiga böcker!

Utläst: 29 juni 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

En smakebit på søndag: Med hjärtat som insats

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Den här veckan har jag varit väldigt trött i huvudet. Jag har haft mycket på jobbet och hemma har min yngste haft mycket läxor och prov så det har blivit mindre egen-/vilotid för mig. Jag har inte ens orkat ta mig till gymmet eller ut i löpspåret mer än i måndags men det blev i alla fall lite bågskytte här under helgen. Jag ser verkligen fram emot det stundande läslovet nu.

Tack vare att jag är hyfsat produktiv under helgerna så rullar bloggen på med främst tidsinställda inlägg. Det har gått så himla bra med mitt skrivande av rest-recensioner under sommaren och hösten så jag är taggad på att klara mitt mål vilket är att göra rent hus på den fronten. I nuläget är jag klar med 2017 och har bara en handfull kvar från 2018. Många blir ju s.k. måndagsmikros vilka är ganska snabbskrivna men det är så skönt att kunna bocka av dem från to do-listan! Jag ligger dessutom i fas med årets lästa böcker där jag har skrivit om varenda en utom den jag läste ut sent igår kväll. *klappar mig på axeln*

I onsdags hade vi cirkelträff och diskuterade Vägen till Klockrike, ingen av oss var megaimponerad även om den glimtade till ibland. I tisdags skulle jag läsa ut de två sista kapitlen men just nu testar jag Bokus play och så insåg jag att det var utgivningsdag för Simona Ahrnstedt och Harry Martinsson blev snabbt bortglömd och nedprioriterad. Jag har ju redan recenserat Med hjärtat som insats här på bloggen igår men tänkte att jag kunde bjuda på ett smakprov också. Jag gillar verkligen Simonas böcker och tycker att hon skriver så bra och underhållande.

Boken handlar om Sam och Dessie som en gång i tiden var ett par men skiljdes åt genom uppslitande händelser. Nu träffas de igen som vuxna och blir tvungna att ta itu med sin historia. Dessie jobbar på ett säkerhetsföretag som Sam anlitar och hennes chef Tom har precis kallat in henne för att möta deras nya klient, hotellkungen Sam.

”Topp. Det här är Sam Amini”, sa Tom.

Som om Dessie inte visste precis vem hon hade framför sig. Hon tvingade sig att möta de välbekanta ögonen, se de hårda linjerna.

Minnen vällde över henne, som en störtflod. Känslor hon begravt, tankar hon slutat tänka. Det här var inte klokt. Hon var vuxen. De hade varit tonåringar, hon borde lagt det bakom sig. Glömt och begravt det.

Med hjärtat som insats

Jag testar Bokus play just nu och blev väldigt glad när jag hittade Simonas nya bok där på utgivningsdagen i tisdags. Jag skulle egentligen läsa ut Vägen till Klockrike den kvällen men påbörjade istället den här. Sorry Harry men Simona lockar så mycket mer.

Sam är en kille från förorten som arbetat sig upp till en av Sveriges mest framgångsrika hotellkungar. Dessie är rikemanstjejen som gick emot familjens önskningar och blev yrkesmilitär för att så småningom landa hos ett säkerhetsföretag. Sam och Dessie har en sårig historia tillsammans, som ungdomar var de ett förälskat par men deras förhållande slutade abrupt med en händelse kantad av svek och lögner. Under åren har de försökt glömma varandra men så träffas de 15 år senare när Sam utsätts för hot och tar kontakt med just den säkerhetsfirman Dessie jobbar på. Han ber att få henne som sin livvakt vilket sätter dem bägge på prov.

Det här är den nionde boken av Simona jag läser, jag har ännu inte läst hennes novell, och allting startade med att jag via tips läste Överenskommelser i mars 2012. Sedan dess har jag sett fram emot varje ny bok och jag blir som alltid kungligt underhållen. Det är roligt att hon i den här boken återvänder till sin En enda-serie och några karaktärer därifrån dyker upp i birollerna.

Det som är annorlunda med just den här boken är att det finns en liten deckarplot med. Utöver kärlekshistoriens turer så är hoten mot Sam och vem som kan tänkas ligga bakom dem drivande för storyn. Det ger en ytterligare dimension till läsningen och även om jag ganska snart kan gissa vem som ligger bakom några av hoten så blir det extra spännande läsning.

Simona är alltid noggrann med att ha feministiska bad ass karaktärer och att lyfta sociala samhällsfrågor. I den här boken får hon med nästan allting och det kan kanske tyckas lite väl mycket men samtidigt så är vi många som brinner för inte bara en fråga utan faktiskt flera. Sam är klimatmedveten, strävar efter en inkludering och jämställdhet när han anställer folk och han undviker dessutom kött från landdjur. Sen gillar han ändå lyx och flärd vilket jag antar är lite oundvikligt i den här typen av litteratur då en romance i Raskens-stil kanske inte blir exakt lika underhållande.

Om Simonas kvinnliga huvudkaraktärer är tuffa, ofta kurviga, feministiska kvinnor som är matglada och med skinn på näsan så är de manliga alltid rent fysiskt en stereotyp machoman. En Thor à la Chris Hemsworth helt enkelt. Sen kompenseras det här genom att de är medvetna och omvårdande typer och Simona poängterar också att Dessie inte bara tänder på Sams utseende utan att även hans egenskaper är extremt viktiga för attraktionen.

På ett sätt upprätthåller ju dock det här machomanidealet normen om hur en man bör vara, eller snarare se ut. Heteroromance är förvisso fantasier för heterosexuella kvinnor på samma sätt som många tv- och datorspel avspeglar spelutvecklarnas fantasier där de kvinnliga hjältar har enorm byst och getingmidja och männen även här är muskelknippen. Simona har dock andra manliga karaktärer i sina berättelser som t.ex. Sams assistent Leo i den här boken som klär sig könsöverskridande utan att för den delen vara trans eller homosexuell.

Men skulle man kunna skriva en heteroromance utan den ladugårdsdörrsbreda mannen? Jag läser endast Simonas böcker så jag är inte tillräckligt bevandrad i romancevärlden. Jag har försökt med Nora Roberts men finner hennes karaktärer allt för tråkiga och intetsägande. Hur som helst så är den här boken precis lika bra som alla andra böcker Simona skriver. Det går liksom inte att bli besviken utan jag får exakt det jag förväntar mig; en välskriven bok med intressanta karaktärer som ger mig en stunds lättsam och härlig avkoppling.

Utläst: 16 oktober 2020
Mitt betyg: 4/5

Norra Latin

Jag hade länge velat läsa Norra Latin och blev glad när jag fick ärva den av en bokcirkelvän sommaren 2018. Sen dröjde det drygt två år innan den lästes men det blir ju lätt så. En bra grej med det var att den hunnit bli en hyllvärmare så jag fick extrapoäng i mitt eget påhittade system. 🙂

Norra Latin utspelar sig i en fiktiv värld där Norra Latin fortfarande är en gymnasieskola och det finns en väldigt populär teaterlinje där. In på denna skola kommer bl.a. Clea, den festande kändisdottern med en skådespelarmamma, och mer seriösa Tamar från Östersund med skådespelardrömmar. Boken berättas växelvis från deras respektive synvinkel.  På intagningsprovet är Tamar så nervös att hon ber högre makter om hjälp. Föga anade hon att detta väckte en ondska i skolan som länge slumrat där.

Boken inleds med en scen från slutet så berättelsen som växer fram blir en bakgrund och förklaring till vad det var som egentligen hände. Parallellt med skolans mysterium lär vi känna tjejerna och deras tonårsliv bättre. Tamar har alltid haft lätt för att få kompisar och hängt med sitt lilla gäng men i Stockholm har hon svårt att finna vänner och sin plats i skolans hierarki. Alla andra verkar liksom redan höra ihop. Clea, hennes pojkvän Tim och deras bästa vänner är redan en del av societeten och de festar och tar inte skolan så seriöst. Samtidigt har de en massa andra problem med frånvarande fäder etc.

Det här är lite löjligt men jag har svårt att sympatisera med Clea och hennes vänner, trots att jag förstår att de egentligen inte mår så bra. Jag har bara alltid haft lite svårt för folk som anser att de är något speciellt eller förmer. Samtidigt skriker jag bara nej, nej, nej när hon dansar efter Tims pipa och vill öppna hennes ögon. Men såklart växer Clea och det blir ganska bra till sist.

Själva boken tycker jag dock om och det är en bra skildring av olika ungdomar och de problem de möter. Språket är som alltid trovärdigt och jag älskar små researchdetaljer som att dagstidningarna på 40-talet rapporterade om gymnasisters bandymatcher. För jag antar att det är sant. Världen var inte lika stor då och utrikeskorrespondensen inte så snabb. Sättet hon blandar modernt ungdomsliv med mer uråldriga riter och mystiska ondskefulla händelser är precis lika bra som i Engelforstrilogin. Men det är inte en läskig skräckbok utan mer magi och lite rysligheter. Den verkliga världen är för den delen rätt otäck ibland den med. Sara är lätt på min lista över favvoförfattare och jag kommer lätt att läsa allt hon ger ut fastän jag tillstår att jag inte läst hennes barnböcker. Ännu.

Utläst: 12 september 2020
Mitt betyg: 4/5

Hett i hyllan: Krysantemum

hettihyllanBokdivisionen hakar på Monikas inläggsserie Hett i hyllan där man bekänner sina heta synder i form av hyllvärmare!

Vi har kommit fram till den sista novellen som låg i Novellixboxen med nobelpristagare vilken jag alltså fick i december 2018 när vi hade bokcirkels-bokbyte: Krysantemum av John Steinbeck. Jag vet att jag läst Steinbeck i skolan, jag tror jag läste både Möss och människor och Vredens druvor och den förstnämnda har jag faktiskt räddat ur en familjemedlems bokhylla en gång då jag tänkte att den kunde vara väl värd en omläsning.

Krysantemum handlar om den unga bondhustrun Elisa som sköter om just sina krysantemum vilka väcker en besvärlig längtan. Det låter lagom kryptiskt för en novell.

 

Tjänarinnans berättelse

Efter att ha sett säsong 1 av tv-serien ville jag akut veta hur det skulle gå så jag kastade mig in på Pocket shop för att köpa denna. Föga anade jag att jag inte alls skulle få veta hur det gick.

Om nu någon missat handlingen i denna så befinner vi oss i ett framtida superkristet och konservativt USA men vid namn Gilead. Fertila kvinnor hålls som barnaföderskor, tjänarinnor, av prominenta män och deras sterila hustrur. June, numera Offred, är en av dessa tjänarinnor. Hon blev tillfångatagen vid republikens födelse och skildes åt från sin man och dotter. Istället bor hon nu hos Fred och hans fru och våldtas regelbundet i hopp om att hon ska föda dem ett barn. Men Offred vill bli fri igen och hitta tillbaka till sin familj.

Det har hänt förr att jag läst böcker först efter att ha sett deras filmatiseringar och självklart färgar det upplevelsen på exakt samma sätt som det blir när man gör tvärtom. I det här fallet så tycker jag också att tv-serien (i alla fall den första säsongen) är bättre än boken. Det blir en intressantare kontext i tv-serien när Gilead skapas i vår samtid men kanske hade jag känt annorlunda om jag läst boken först.

Boken är skrämmande aktuell fast att den skrevs 1985. Det är en miljökatastrof som gjort att fertiliteten sjunkit, precis som det stod i tidningarna om för något år sedan. Att kvinnor ses som andra klassens medborgare är ständigt aktuellt. I Gilead får de inte ens läsa och skriva utan det är förbehållet männen. Den här boken gör dig arg och frustrerad på precis samma sätt som den verkliga världen när det gäller många orättvisor.

När det gäller tv-serien har jag sett alla tre säsonger men jag börjar ledsna på de ständiga långsamma närbilderna på June/Offred och får se om jag tittar vidare. Förmodligen gör jag ändå det, jag när ändå ett hopp om att se Gilead förintas och en vackrare värld ta vid. Dessutom är det intressant att följa kampen från Kanada. Mer Atwood vill jag läsa också för det här var faktiskt min första bok av henne och jag har köpt på mig Gileads döttrar för att kanske få något slags avslut.

Utläst: 25 maj 2018
Mitt betyg: 4/5

Feminism (av Lena Gemzöe)

Feminism var nog den första kurslitteraturboken jag köpte inför genusvetenskapen. Jag började faktiskt läsa den redan på sommarlovet inför kursen då jag var nyfiken samt att jag visste att jag skulle ha sämre med tid en bit in i terminen.

Boken utkom 2002 och min nyutgåva är en uppdaterad version utgiven 2014. Det är en grundkurs i feminism som tar upp feministisk historia, feministiska ideologier, sexualitet, moderskap, intersektionalitet, queerteori, kunskap, kultur och mycket annat. Nyutgåvan innehåller ett avsnitt om 2000-talets feministiska vågor. Nu när jag bläddrar i den så blir jag sugen på att läsa om den för jag har så mycket mera kunskap idag än när jag började läsa den här boken.

Det är faktiskt en av de bästa saker jag gjort som vuxen, att läsa genusvetenskap, och jag har sparat i princip all kurslitteratur vi läste då det är böcker att återvända till flera gånger. Jag älskar kunskap och att lära mig saker men tyvärr fastnar ju inte alla ord i mitt huvud utan jag måste påminna mig själv om och om igen. Men med tiden fastnar alltid lite till och lite till.

Feminism rekommenderas till dig som vill bli mer påläst vad gäller feminismen och den är som sagt en bra grundbok att utgå ifrån. Den är lättläst, kanske inte populärvetenskapligt skriven men inte heller snårigt akademiskt. Det första kapitlet är ca 20 sidor långt och handlar om definitioner av feminism samt olika invändningar mot ordboksdefinitionen snäva mening.

Jag tillhör dem som gladeligen kallar mig feminist och tycker det är trams att inte våga göra det. Sen gäller det bara för folk att inse att feminister inte är stöpta i samma form precis som att en miljöpartist och en miljöpartist eller en bil och en bil eller ett land och ett land inte alltid är e x a k t likadana uti varenda kubikcentimeter.

Utläst: 28 september 2018
Mitt betyg: 4/5

Blybröllop (måndagsmikron)

Varför läste jag den?
En bok vi läste i min feministiska bokcirkel.

Vad handlar den om?
Om en kvinna som är less på sin nedtryckande man efter många års äktenskap och bestämmer sig för att långsamt förgifta honom genom att utvinna blyet ur en massa gamla blytyngder hon har.

Vad tyckte jag?
Den här var humoristisk och underhållande om än aningens osannolik men samtidigt tänkvärd. Jag var team Irene hela vägen. En bra bokcirkelbok var det faktiskt också och det fanns många saker att prata om.

Utläst: 19 juni 2018
Mitt betyg: 4/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut mina släpande recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

Lesbisk Madicken provocerar

Igår lade jag mig i en diskussion i en litteraturgrupp på facebook. Jag brukar aldrig orka tjafsa med folk just där då jag vet att det är menlöst men jag blev så triggad så jag inte kunde låta bli. Tråden startade med att någon lite på kul undrade hur det gått för Madicken som vuxen. En kvinna svarade att Madicken blev ihop med Mia. Varpå en annan kvinna utryckte att det var en larvig idé och att det inte någonstans uttryckts att Madicken var lesbisk. Det som triggade mig var hennes ”larvigt” och jag skrev bl.a. att jag tyckte det var onödigt att utgå ifrån ett heteronormativt perspektiv samt att många hbtq-personer inte är öppna med sin sexuella läggning eftersom det fortfarande finns ett stigma kring detta i samhället så hur kan vi säkert veta vad som gällde för just Madicken?

Då kom ytterligare en kvinna om i diskussionen och uttryckte att det var ”tröttsamt att genusidentitet måste ältas” och strax därefter en annan kvinna som menade att vojne, vojne, måste vi få in genusdiskussioner här i vår bokgrupp. Till sist försvann hela tråden, jag vet inte om det var trådstartaren eller gruppens admins som tog bort den.

Mitt svar är dock: Ja, det måste vi. Vi måste få in diskussioner om genus, ras, klass och allt annat precis överallt för det är en så stor del av världen. Att bara blunda för allt utanför sin egen sfär och vägra att ens försöka vilja förstå hur det kan vara att inte vara vit, cis, heterosexuell, utan funktionsvariationer och ekonomiskt tryggad är trångsynt och respektlöst. Världen är full av maktordningar, både synliga och osynliga, och de kommer inte bara att försvinna av sig själva så att världen *poff* blir mer jämställd och jämlik.

Vygotskijs proximalszonsteori handlar om vad en människa kan göra utan hjälp eller med hjälp. Med hjälp av någon som kan lite mer så utvecklas man helt enkelt lite mer och det är i sociala interaktioner och genom språket som lärandet sker. Genom att lyfta det intersektionella perspektivet gång på gång så skapas förhoppningsvis ökad kunskap, tolerans och förståelse så att vi får en mer medmänsklig värld. 

Så ja, vi måste prata om det, just här, just nu och alltid.