Hur kommer det sig, brukar Herr Bohm fråga sig, att t.ex. människan bär kläder, medan andra varelser lever helt nakna eller att den där hunden valde just det där trädet för sina behov?
Själv funderade jag häromdagen: Hur kommer det sig att jag har så mycket att säga om vissa böcker men så lite om andra när jag skriver recensioner? Fiktiviteter är idag inne på liknande tankebanor och hon frågar:
Hur tänker du när du skriver och läser recensioner? Vad är viktigt? Hur vill du att recensionen ska kännas och se ut?
Jag bestämde mig när jag gav mig in i bloggvärlden med min digitala läsdagbok att jag vill skriva 1) Varför jag läst en bok 2) Vad den handlar om 3) Vad jag tyckte om den. Ibland tycker jag att det är lite tjorvigt att skriva vad den handlar om, antingen för att jag har svårt att sätta ord på det eller kanske för att jag inte vill avslöja för mycket. Samtidigt är ju ett syfte med recensionerna att jag ska kunna återkomma till dem för att hjälpa mitt usla minne på traven att minnas en bok och då kan jag egentligen inte skriva för lite om handlingen. Fast ganska ofta gör jag det ändå. Ibland känns det helt onödigt att skriva om handlingen, som när jag nyligen läste första Harry Potter-boken (för första gången). Jag menar, finns det någon som inte vet vad den handlar om? Fast när jag sitter senil på hemmet och läser mina gamla recensioner så känns det ändå tryggt att ha avhandlat själva handlingen. Av den anledningen så håller jag hårt på min struktur för recensionerna trots att jag ibland nästintill avundas vissa bloggare som bara skriver ett inlägg om vilka känslor en bok har väckt eller nämner en läst bok i förbifarten. Jag är helt enkelt fyrkantig och principfast.
Trots att jag kan avundas annorlunda recensioner så gillar jag faktiskt bäst de som liknar mina egna av den enkla anledningen att jag inte direkt vill läsa om handlingen. Jag vill mest veta vad skribenten tycker och känner om boken för att få ett hum om det kan vara något för mig. Jag roade mig med att skumläsa några recensioner inne hos de stora dagstidningarna häromdagen och de är ofta väldigt tjusigt skrivna men det är sällan jag får en känsla av vad skribenten egentligen tyckt om boken. De recensionerna fokuserar mer på själva boken och gör en analys av den medan jag tror att mina egna recensioner snarare har fokus på vad boken betytt för mig.
Slutligen undrar jag just det jag frågade mig själv inledningsvis: Hur kommer det sig att jag har så mycket att säga om vissa böcker men så lite om andra? Trots att jag ibland tyckt väldigt bra om en bok så har jag inget att säga utan känner mig som barnet som uttrycker att ”Boken var bra. Den var spenande och rolig.” Fast det kanske bara är just så ibland?





